Inga-Lina Lindqvist _ Avdelningen för påhittade föremål

W&W

“Lampans krets slöts och öppnade sig… Plötsligt kunde jag svenska. Plötsligt kunde jag skriva också.”

Ut kom en blivande författare, Inga-Lina Lindqvist, eller en ung kvinna redo att förälska sig – båda dispositionerna handlar om ett “inre förråd av tillgängligt liv”, genom vilket man skapar litteratur, den litteratur som är både naken och beslöjad.

Nästan precis som hos Kerstin Thorvall, eller ibland Bodil Malmsten. Ytterligare gemensamma komponenter: trotsig ironi, småilsket förhållande till det svenska och ett osentimentalt förhållande till olika textuella uttryck. Men Lindqvist tycks mer religiös: att skriva (eller kanske älska) är att finna svaret på en fråga man aldrig ens funderat på att ställa, ett resonemang kallat serendipity som hon lånar från Jan Myrdal.

Inga-Lina Lindqvists fjärde bok är hennes första renodlade självbiografiska prosaverk, som till stora delar handlar om litterärt skapande. Skrivandet ger livet ett andligt innehåll, en mening, som jag inte alltid tycker Lindqvist lyckas förmedla, istället träder stundtals fram ett narcissistiskt kåserande jag, en blank självmytifiering genom texten.

Ett jag på resa, ett jag som dricker skummande cappuccino på utländska caféer, som blir huvudlöst förälskad, som kliver in i cirkussällskapets husvagn som finnig tonåring och kommer ut “avklädd och rustad på en och samma gång”. Trots det tycker jag om det religiösa draget.

Det finns en lätthet om än inte lika stilsäker som påminner om Claes Hylinger, tror det kan ha att göra med denna serendipity: det bakslugt vilsna, det att slå in på en stig, till synes planlöst.

Inga-Lina Lindqvist föddes 1964 i Vilnius, växte upp i Minsk och hamnade som femtonåring i Sverige. Hon har skrivit två diktsamlingar på svenska, förutom den förra genreblandade boken Om du bara visste ur vilken bråte dikter växer utan att skämmas.

Alla mina associationer till svenska författare sammanfattar gott och väl hur besynnerligt osvensk Lindqvist är ur ett samtidsperspektiv. I sin nya bok förklarar hon rått hur det kommer sig att hon kan skriva litteratur på svenska: “Hon hade blivit olovligen kidnappad från ett land där man talade världsspråk och hade världslitteratur (Sovjet) och hölls mot sin vilja fast i ett litet ociviliserat land bortom all litterär anständighet (Sverige).” En kommentar som kan få vilken Strindbergskramare som helst att mumla i skam och blygsel.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  04/2004