Joakim Pirinen _ Ingens bästa vän

Norstedts

Vissa hittar aldrig sin stil. Andra hittar aldrig ut ur sin stil. De senare kan delas in i två grupper: de mediokra och de genialiska. Joakim Pirinen var sedan debutalbumet Välkommen till sandlådan genialisk och färdig, sedan dess har han varit dömd att vara Pirinen. Klart mannen (korta ben, stor häck) sprattlar i sin Pirinendräkt, han låter till och med döden besöka honom. Det är ständiga försök att avliva sig själv och självets uttryck.

I det nya albumet Ingens bästa vän böjs och bänds det febrilt med text och bild. Hos familjen Pirinen har man en annorlunda jul. Man bor i en gammal prickig korvsmörgås, i julklapp får man en levande människa: Bosse Ringholm. Hustru och man sniffar eter. I ruset uppfinner de ett nytt begrepp: ”julgraven”.

Pirinen är inte rädd för att experimentera, han är rädd för att inte experimentera. Han arbetar kort och långt, med symmetri och assymmetri, småbarnsnaivism och geometriska figurer, han prövar ALLA stilar, sedan överskrider han dem och gör dem oigenkännliga. Att vara Pirinen är både gränsen och överskridandet samtidigt. Han gör om sig till anagram: Rap-ikonen Jimi, Jep Onani Krimi, Prima Kinin, Joe!

Lik förbannat är det Pirinen nonstop, vare sig han gör sig till infernalisk förortsarkitekt, uttolkare av den moderna sexualiteten eller uppfinnare av flera nya alfabet, varav ett över 1900-talets mänskliga övergrepp, från Auschwitz till Zyklon B.

Ingen slipper undan inte ens han själv. Pirinen påminner om en mångsysslande poet som Lars Mikael Raattamaa, fast Raattamaa skriver i mitt tycke lyckligare poesi än Pirinen tecknar serier. Deras konst illustrerar ett behov av att oupphörligt pröva nya vägar, något som blivit tydligt hos Raattamaa på senare år. Båda har ett existentiellt förhållande till leken, alltså en lek långt ifrån aningslöst tidsfördriv à la homo ludens. Det finns något obekvämt i det. Leken är viktig, men den är tvetydig, delvis en börda. Att leka är både att närma sig döden och att undkomma den. ”Bilden av döden. Jag rös. Det var så in i helvete skönt”, skriver Pirinen om sig själv som pojke i BLM (nr 1, 2004). Jag tror han är besatt av döden, och av sin egen kostym, sitt jags alla uttryck.

Kanske upplever jag leken i Ingens bästa vän mer frustrerad och mindre lustfylld än annars. I tidigare böcker har det varit lust, frustration och ångest nästan samtidigt. Ofta undrar jag vad som hände om han stannade upp lite mer. Som den lille racksingen i Välkommen till sandlådan som satt och väntade på att två stenar skulle börja slåss. Han hade all tid i världen för ett sånt mirakel.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 04/2004