Joyce Carol Oates _ Den tatuerade flickan

Översättning Ulla Danielsson
Albert Bonniers Förlag

Så vände man ryggen till för att göra lite kaffe och under tiden har Joyce Carol Oates kommit med en ny bok. Och allt är sig likt när jag återigen ger mig i kast med detta passionerade (maniska?) författarskap. Man sugs in i Oates litterära värld. Den är mörk – det har jag sagt förut. Oates, och därmed hennes litterära bevakare upprepar sig. Hur lyckas hon? Även i mindre lyckade böcker hittar man alltid något genialiskt; en tanke, en snabb replik. Oates intelligens är en lyckosam blandning av hetta och kyla, den är inkännande och fantasifull, men har samtidigt den genomborrande, förnuftiga och iskyliga blick som placerar henne i traditionen av stora klassiska berättare.

Den tatuerade flickan är alls inte en av hennes bästa böcker, men idéstoffet är djupt angeläget, riskfyllt och högt siktande. De första sjuttio sidorna är rasande bra, få författare lyckas på så litet utrymme skapa en sådan thrillerartad spänning mellan människor, sedan blir det sämre och slutet måste läsas allegoriskt för att inte uppfattas som en melodramatisk superflopp.

Här handlar det främst om två personer – och deras två ondare skuggor. Det är 38-årige Joshua Seigl, författare till en succéroman om Förintelsen, som nu grävt ner sig i en översättning av Vergilius Aeneiden. Han är rik, klassiskt bildad och outhärdligt humanistisk, ger ofattbart mycket dricks på kaféet där han spelar schack så att servitören Dmitri får ännu större anledning att förakta honom. Till allas förvåning anställer Seigl som assistent den enfaldiga, fult tatuerade och kurviga Alma. Visst är de typiska Oateskaraktärer.

Hon dyker upp i alla böcker: en vit underklassig tjej med brutalt förflutet som inför åsynen av Seigl och hans vänner vid ett överdådigt middagsbord frågar sig: ”Varför brydde sig människor om varandra när det inte handlade om sex?”  Oates ställer sådana låga frågor, rakt upp och ner, så att man själv kommer på sig med att undra: ja herregud varför då? Hur går det till? På en gång så mångtydigt, träffande och starkt. Ett av svaren är kanske: för att de har råd. För att de äger skydd.

Boken tillägnas Philip Roth, vars roman The Human Stain genljuder i flera aspekter, inte minst i titeln. Roths professor Coleman Silk får sparken efter lång och trogen tjänst för att han, då två elever aldrig infunnit sig på lektionerna, har fällt frågan: ”Do they exist or are they spooks?” De två eleverna visar sig vara afroamerikaner och ”spooks” ett skällsord från femtiotalet för neger. Silk har aldrig sett eleverna och syftade på ordets spökliga mening, men man kan aldrig vara säker: hans välbevarade hemlighet är att han själv är afroamerikan.

Som en vink, om än oklar, till Roth heter Seigls bestsellerbok om förintelselägret Dachau ”Skuggorna”. Almas hat mot sin arbetsgivare växer, i takt med hans kropps stadier av förfall i en nervsjukdom. Vad ger honom rätten att skriva om judarna? Och varför tror han att det är viktigt med böcker?

De missförstår varandra i ömsesidig fördomsfullhet, men fortsätter tassa runt varandra, egentligen nyfikna och ensamma. Oates vrider våra huvuden mellan två symboliska stigman – Almas tatuerade skamfläck i ansiktet efter ett gängövergrepp, och fånglägrens nummertatueringar på judarnas hud. En försoning nalkas. Problemet är de onda skuggorna: Almas sadistiske älskare, antisemiten Dmitri och Seigls syster, som har bytt namn från Mary Beth till hebreiska Jetimah, blivit sionist och i judehatet ser en omvänd maktpotential (hon är tyvärr en erbarmlig kliché som borderlineprimadonna).

Endast slutet pekar egentligen tydligt ut Oates ambition att skriva en bok om Amerika efter den 11 september. Allt ligger i ruiner. Jetimah går runt i författarens gamla hus som en teatralisk hämnande ängel: ”Hon hade rest tusentals kilometer – och hur många år? Kanske hela livet? – för att uträtta detta.” Sedan i telefon med den kostymklädde advokaten Crossman: ”Det är över. Rättvisa har skipats.”

Ingenting är förstås över. Lampan släcktes och bildade stoff för hur många Oatesromaner som helst.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 09/2004