Judith Hermann _ Bara spöken

Översättning Ulla Ekblad-Forsgren
Ordfront

Den tyska författaren Judith Hermanns debut, novellsamlingen Sommarhus, senare, utspelade sig till stora delar i ett ungt postmodernt Berlin. Att den så motståndslöst gled över till andra länders bokmarknader – översatt till sjutton språk – har väl att göra med att den var lätt att känna igen, samtidigt som den hade en uppenbart sofistiskerad, begåvad stil.

Så, var den en one-hit-wonder? På många sätt är den nya samlingen Bara spöken en logisk fortsättning, men man får en känsla av att Hermann känt sig strypt av prestationskraven. Det är fortfarande begåvat, i känslig översättning av Ulla Ekblad-Forsgren, men något är det som inte släpper; något sökt, tradigt, snålt.

Varje berättelse gestaltar triangel- eller kvadrupeldramer på resande fot. En resande kvinna, en resande man och kvinna, en kvinna som reser till sin väninna; de inväntar rätt ögonblick att ge sig hän och förbryllas. Vi känner igen allt detta: samtidslivet är svårfångat som gas, ingen vet var du är, inte heller du, och så förskjuts centrum. I bästa fall sätts något subversivt igång.

Bokens mest konkreta tema är dock den överspända relationen mellan män och kvinnor. Framförallt är det kvinnorna som lite krampaktigt iakttar och förhåller sig till männen. Vad är det för lockande med dessa vandrande manssfinxer, oberäkneliga, svaga, motsträviga? Kärleken handlar inte primärt om lust och trygghet längre. Inte heller om narcissistiska störningar som var så användbara i nittiotalsprosan.

Genomtröskad på alla tänkbara sekulariserade sätt har kärleksfrågan här återgått till sublimerad form, en outgrundlig gåta, en fråga för anden. Kvinnorna är livströtta och livshungriga, fladdriga och själsgamla. De vill ha svar nu äntligen, en existentiell förlösning och de söker efter den, på samma gång desperat och ironisk-filosofiskt bakåtlutade, hos männen. Förlösningen är dock tillfällig. I kammarspelet ”Kallblått” återberättar en man ett enkelt levnadsminne:

”Och kan ni förstå det här?” tvivlande och osäkert. “Kan man förstå det?” En historia utan någon poäng, en historia som inte handlar om någonting och ändå om allt. “Alltså jag förstår det”, hade Jonas sagt utan att tveka en sekund, “jag förstår det och Irene förstår det också.”

Vad är det vi ska förstå? Den framsuggererade stämningen? Definitivt en av Hermanns talanger: det exklusiva avbrottet, en slumpmässig nåd. En nanosekunds försoning när hon skrattar åt honom och han ler svagt tillbaka. Det fascinerar mig att hon så ofta lyckas frysa det övergående ögonblick då en lönndörr gläntar mot något okänt. Men Judith Hermanns noveller riskerar också bli svårfångade som gas. Vart vill hon komma med alla dessa livsförhöjande ögonblick mellan män och kvinnor?

Ingenstans och överallt, vad det verkar. En novell som stannar kvar är den nästanmästerliga titelnovellen ”Bara spöken”. Ett tyskt par på bilresa genom USA hamnar mitt i Nevadas öken, i Austin, på Hotel International. Där träffar de en spökfotograf, en man som heter Buddy och en hotellinnehavarinna. Det är ett tillfälle som vet vartåt det syftar, vart det har sina överallt och ingenstans. ”Det där som Ellen flera timmar tidigare hade försökt koncentrera sig på var där med skarpa konturer, sprött, skört och tydligt.”

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 03/2005