Katarina Wennstam _ En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt

Albert Bonniers Förlag

Jag lever i en skyddad värld, tror jag. Det dröjde länge innan jag läste Flickan och skulden av Katarina Wennstam. En bok om samhällets syn på våldtäkt. Jag och mina tjejkompisar sa till varandra att nej, vi orkar bara inte läsa den boken, vi vet vad som står i den och vi vet att det stinker hela vägen från övergreppet ända längst in i rättssalen. Allt sådant som man är så trött på att höra, uppleva och se.

I min skyddade värld sker inga övergrepp. Om någon i min närhet säger något halvmisogynt skakar man på huvet och tänker trött: jaja, vilket as. I min värld. Det som händer när jag läser Wennstams Flickan och skulden och hennes nya bok En riktig våldtäktsman är att den halvmisogyna kommentaren börjar dunka som ett envist eko innanför kroppen. Det jag tyckte mig veta, såg jag på nytt, kände jag som ett slag i magen och med erinrandets äckel.

Att läsa Wennstams böcker är ett privatpsykologiskt risktagande: man kan kastas tillbaka till uppehållsrummet på högstadiet – där och då en stor del av vår sexualitet organiserades kring två diskursiva storheter. Den manliga och den kvinnliga. Man minns tjejerna med p-piller i plånböckerna. B-brudarna som var ”blöta”, som man sa i Sundsvall, vilket var det skämmigaste någon kunde säga, förutom det motsatta att man var ”torr”. Damn if you do and damn if you don’t.

Alla skulle vi inte bli offer och förövare i en värld av sexuella övergrepp, men det har ändå med det att göra. Denna tonårsvärld har det skrivits mycket om i skönlitteratur och akademisk forskning. Man kan känna sig lite mätt, men det är mycket som sätts igång under den tiden då skulden skulle skiljas från oskulden. På senare år har vi sett flera tunga böcker som fått stort publikt genomslag – Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling En klass för sig och Wennstams två böcker som är ypperliga exempel på undersökande journalistik som lyckas popularisera utan att förenkla svåra samhällsproblem – och som kan få samma betydelse som Nina Björks Under det rosa täcket eller för den delen Hanna Olssons Catherine och rättvisan, som alldeles oavsett den specifika omdiskuterade skuldfrågan spred medvetenhet om dominerande könsattityder i vårt så kallade könsneutrala rättssystem.

För våldtäkt är ett samhällsproblem som direkt och indirekt beskär mer än halva befolkningens frihet; som sådant angår det alla, även den ”fina reko” killen, han med fast jobb eller killen som är ”för snygg för att behöva våldta” som ett kapitel heter i En riktig våldtäktsman. Våldtäkter handlar å ena sidan om de mest allmänna föreställningarna, å andra sidan om den mest avvikande intima kränkningen, om enskilda fall av sadistisk till synes oförklarlig råhet.

Wennstam ägnade Flickan och skulden åt kvinnliga offers upplevelser, från övergrepp till rättsprocess. I den nya boken vänder hon blicken mot våldtäktsmännen: Vem är det som våldtar? Varför förgriper sig en man på en kvinna? Varför just våldtäkt? Hon ställer frågor för att ta sig bakom mycket gamla föreställningar (sådana som man brukar hänvisa till när förövaren kommer från Mellanöstern) som får den manliga sexualiteten att fungerar som en röd stoppskylt i debatten. Wennstam citerar dr Phil: ”When the testosterone hits nothing can stop a guy.” Det vet vi ju alla, man får förstå en kåt kille… Faktum är att stoppskylten leder till det förhatliga antagandet att alla män är potentiella våldtäktsmän. Wennstams tes är att män förvisso inte bär skuld, men däremot ett ansvar.

Det handlar om stigmatiserande kvinnobilder, om en allmänt risig kvinnosyn, om klass och etnicitet, men också om reklam, om löner: om makt.

Varför anser så många män att manlig sexualitet är kvinnans ansvar? Varför är män så tysta i våldtäktsdebatten?

Som så mycket annat berör våldtäkt frågor om ansvarsdumpning och tolkningsföreträde. Snart kommer en lagförändring av en paragraf som fortfarande säger att en berusad kvinna inte kan våldtas, bara sexuellt utnyttjas. Redan hos polisen bortrationaliseras nio av tio anmälningar. Hög social status och en hyfsad invändning: mannen går allt som oftast fri.

Så vem är han, den verkligt potentielle våldtäktsmannen? Wennstam är sunt prövande, skeptisk och skyggar en aning för analys. Omtagningarna är många. Sida upp och sida ner med hårresande exempel, med rättegångsprotokoll, intervjuer med dömda våldtäktsmän, med poliser, åklagare och psykologer som försöker få förövare att inse att det är en våldtäkt de begått – och inga entydiga svar.

Det blir en illustration av en av bokens tyngsta teser: våldtäkterna finns där vi finns, bland vanliga hygglo människor. För även där finns förstås avvikelserna, utanförskapet, de sexuella störningarna, aggressiviteten och inte minst, kvinnoföraktet. Men i en kollektiv manöver målas våldtäktsmannen fortfarande fram som det andra – av media, i rättssalarna, av poliser som varnar tjejer för att gå tunnklädda i sommarnatten. Inga former av sexuella övergrepp, varken överfallsvåldtäkterna eller gruppvåldtäkterna, ska viftas bort, men statistiken visar om och om igen att det är i hemmet det oftast sker, av en person som offret känner. Enda sättet att komma åt det problemet – det som cementeras i media, i rättsprocessen – är att slita slöjan av osynligheten. Syna likheterna istället för olikheterna och våra föreställningar om vem som våldtar och vem som kan våldtas.

Nästa fråga att undersöka: när och hur blir polis och rättsväsendet redo att ta emot fall av sexuella övergrepp bland homosexuella?

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 06/2004