Litterära skandaler – finns dom?

När seriösa svenska PEN och Arena ordnar ett seminarium på ABF med rubriken ”Varför skapar inte litteraturen skandaler?” inser man att vårt behov av offentliga skamkanaler är omättligt. Samhället är i så motto fortfarande viktorianskt och dagens dokusåpor rena terapin. En klinisk affärsidé som går ut på att några ställföreträdande nerskitare går med på att hålla sig samlade på en begränsad yta i en sorts pedagogisk nit att peka ut gränsen mellan vi och dom. Sen är det fritt fram för effektiviserad skandalproduktion i en fingerad skamrit tillsammans med kamera och betraktare. Det är den förkonstruerade skandalen. Men vad är en riktig skandal?

I panelen denna kväll satt författarna Aase Berg, Lars Mikael Raattamaa och Hanna Hallgren tillsammans med konstnärsparet Gunilla Sköld och Dror Feiler, aktuella med det omtalade konstverket ”Snövit och sanningens vansinne”, som fick den israeliske ambassadören att bryta mot diplomatiska tumregler.

Hur kommer det sig att paret Feiler blivit utsatta för upprepade mordhot, när poeten Lars Mikael Raattamaa kan skriva ISRAEL MÖRDARE sjuttiotvå gånger i en dikt utan att någon knappt lyfter på ögonbrynet?

Konsten inbjuder förstås till kollektiva reaktioner i utställningsmiljön och dess visuella omedelbarhet sprids lättare utanför de införstådda kulturcirklarna än en litteratur som västentligen upplevs i ensamhet. Men, om man lyssnar till Lars Mikael Raattamaa, handlar det om en borgerlighet starkare än någonsin i den litterära världen. Om konsten lämnat 1800–talsföreställningen om det ensamma geniet så är det en ytterst levande myt i det litterära maskineriet.

Lå oss göra en liten historiegallup. En snabb blick på det senaste decenniet visar att det varit tämligen tunnsått med litteraturskandaler av betydelse. Lars Noréns brännande 7:3 var en. Skugge–Ranelidfejden och reaktionerna på Carina Rydbergs roman Den högsta kasten höll sig städat och överblickbart inom de litterära kotterierna. Ulf Lundell–Karolina Ramqvistfejden var annorlunda för Lundell var känd och därtill älskad med en särskild frenesi som spetsade till könsmotsättningen, men en litteraturskandal, knappast väl. Mönstret är tydligt: medelålders väletablerade privatmän som känner sig offentligt förödmjukade av (yngre) kvinnor.

Ett sneglande ögonkast på konstvärlden visar däremot att det är ganska lätt att skapa konstskandaler. Avbilda Jesus tillsammans med homosexuella och transvestiter på ett foto och indignationsprotesterna rasar, minns Bjarne Melgaards videoinstallation med avsugna bebisarmar, eller nu senast Snövit på en liten båt i hjärtat av Stockholm. Inom konstvärlden är skandalen positivt laddad. Många blev fullkomligt rasande på Pål Hollenders egen resa som torsk på Tallin i filmen Bye bye beauty, men kanske blev det i alla fall hans biljett till Svt:s kulturprogram Kobra där han nu sitter som konstciceron.

Litteraturkulturen, hur präglad den än är av en realistisk tradition, skyr den kollektiva verkligheten. Hanna Hallgrens diktsamling Burqa orsakade knappt några explicit politiska reflektioner. Långsamhet är fint i det rådande litteraturmaskineriet – dagsaktuellt hör till pulpfacket, poetryslam och sånt. En estetisk linje inom poesin är i välbefogad strid med det snabbmatade samhällsspråket, den effektiva kommunikationskanal som också är skandalens. Jag hoppade till när jag hörde en av Sveriges mest uppburna poeter säga att en av poesins fördelar är att den går så snabbt att läsa.

På gott och ont har konsten däremot tagit ett steg närmare den smutsiga, osmälta, oteoretiserade (mediala) verkligheten. Den får vara mer plakatmässig, snabb och populär. Med en annan inramning skulle det inte alls vara svårt att se Big Brother som en konstinstallation.

På gott och ont är hela litteraturvärlden mer cerebral, och har större behov av att signalera eftertanke och nyanserad komplexitet.

Medan konstvärlden blir alltmer cirkel-, maskineri-, genre- och personöverskridande och inte minst mer berättande och textuell, vilar konsensus i det litterära maskineriet fortfarande på en väluppfostrad borgerlig hegemoni, som i sämsta fall slukar och avväpnar all radikalism genom att vägra den ogenomtänkta agiterade känsloreaktionen.

Den långsamma, världsfrånvända litteraturen har ibland räddat mitt liv, men jag tror att den kultur som den verkar i skulle friskas upp av den mindre kontrollerade, kollektiva och friktionsfyllda verklighetskonsten.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 03/2004