Jante, välkommen tillbaka!

En kulturjournalist skriver av artiklar från New York Times och publicerar dem i Dagens Nyheter, enligt bloggen www.spectator.se. Jag tycker nog att det är en liten skandal, sa en kollega och tidningsläsare.

Men det finns andra saker som ingen talar högt om som är minst lika plågsamma och hör till alla skrivande människors vardag. Det är alla hundratals artiklar i svensk press som publiceras där författaren plagierar sig själv. Det tycks mig, allvarligt, vara ett mycket större problem.

Vad gör vi när vi börjar misstänka att det som vi trodde var vår egna unika röst bara är en fejkad, självkopierad och absurdt överdimensionerad, för att plagiera Adorno, organiserad tautologi? Den skrivande människan döljer sig med flackande blick bakom genomskinliga fasader:

”Min röst är budskapet – inte innehållet.”

Eller: ”Jag behöver inte redovisa källan – källan är jag!”

Att döda subjektet är att rädda subjektet, kan vara en passande hejaramsa för det som har skett. Aldrig har väl subjektet bakom texten varit så viktigt som nu, trots alla hänvisningar till dess död. Och det hänger ihop: det statiska subjektet dog samtidigt som objektiviteten avslöjades som föränderlig diskurs. Om det tidigare handlade om en simulerad objektivitet, handlar det idag om det motsatta i svensk journalistik: en fiktiv, grovt simulerad subjektivitet. Ett livjag som glidit alltför långt bort från verkjaget i något som föreställer autenticitet. Och vad gör vi inte för lite autenticitet, hur hårt jobbar vi inte på att framstå som individer? ”Min röst är heelt autentisk – samma jämt!”

Hur mycket plats ska den egna rösten egentligen få ta? Hur ska det skrivande klimatet utvecklas när allt vi har att ta spjärn emot är röster, stil – men inga idéer? Hur många vassa pennor behöver vi?

Jag vill ha tillbaka jante. Lite sund självcensur. Jag är trött på stil. Jag är trött på röst. Här kommer ytterligare en kolla kolla kolla! Jag saknar förnuftet. Om man litade lite mer till förnuftet skulle man slippa sådana här känslosamma krönikor.

Varför ska jag intressera mig så mycket för en massa ”egna röster”, är det inte det som man har sina vänner till? Det fåtal, hårt förvärvade?

Tänker att det är samma sak med en autentisk stil: att den måste komma ur en köttkvarn av lidande och hårt arbete och framförallt i interaktion med något utanför en själv. Då tror jag man kommer undan, för en liten stund, det allestädesnärvarande problemet med självplagiering. Det som vi fyller tidningarna med.

Stig Larsson sa en gång något väldigt fint: ”Jag hade blivit en sämre författare, för jag hade påverkats av mig själv.” Och vad handlade den här krönikan om egentligen? Jag kräks på mig själv, min röst och mina retoriska frågetecken.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  08/2004