The Radio Dept _ Lesser Matters

En sommar låg jag och pressade på altanen, då och då lutade sig min syster över min solstol och gav mig några duschar med vattensprutan, ur fönstren dånade Baby, The Stars Shine Bright, Everything but the girls nya skiva. Det var 1986. 1971 föddes jag. 1992 lyssnade jag på The Boo Radleys Everything’s alright forever, St Etiennes Fox Base Alpha och Cocteau Twins Heaven or Las Vegas.

Under några månader vintern 2003 levde jag i symbios med The Radio Depts debutalbum Lesser Matters. Två år senare tar jag fram skivan som legat undangömd som ett osäkrat minne och allt rullas upp igen likt det hundrade avsnittet av en repriserad TV-serie. Hur jag gick omkring utan att kunna skilja på vad som var musik – ljusa mollackord, mumlande weltschmertz och slöjor av brus – och vanligt skitliv. Vad som var hus, broar, lyftkranar och musik i hörlurar som körde rakt in i den lilla lilla hjärnan som försökte SE HÖRA KÄNNA: vacker pop, sorg och oglamoröst livshat som turades om att överrösta och skölja över varandra i ett levande minihelvete. Jag fick lust att tillbe något, vad som helst. Jag stod rufsig med byxorna nere och skrev mitt enda fanmail någonsin till Radio Dept i Malmö, vars förste låtskrivare Johan Duncansson hade vänligheten att svara.

“1995 seems like a long way to go”, sjunger Johan Duncansson. Inte alls konstigt: 1995 är borta. 1995 är döden. Man blir varken yngre eller äldre än man var 1995. Alla har sina egna musikaliska rites de passages. Jag tänker att de är som en rad dödsmässor över sig själva. De är förluster vi har ätit upp och bär med oss. Popens mirakel är att man genom ett enkelt knapptryck kan få tillbaka det som för alltid är borta.

Det började alltså med ”1995”, den kanske renaste av albumets låtar: enkel melodi, enkelt gitarrkomp, trummaskin i nära bakgrund. Men Johan Duncansson sjunger orden med extra skärpa i rösten som gled in som subliminala budskap den där vintern: lyssna mera, lyssna mera, lyssna mera. Och så klättrade albumet upp till en högre nivå där jag fick både överblick och svindel, där varje låt var en unik men oumbärlig del av en kärleksmelodram om – pop. En skiva om pop. En popskiva om förlorade popupplevelser.

Många pratar om shoegazing, My Bloody Valentine, Slowdive och Jesus & Mary Chain. Några tänker liksom jag på The Boo Radleys (Everything’s alright forever för min del, lyssna på ”Lazy day” eller ”Song for the morning to sing”) och ofta är det tendenser till postpunk. Men närmare ändå: tänk på den svalkande genialiteten hos St Etienne eller Stereolab och på värmen, på hon trummisen i Yo la Tengo, Georgia Hubley som ser ut som syokonsulenten som slog tillbaka.

Lesser Matters föregicks av hype och smög sig sedan in i många hjärtan, uppenbarligen är jag inte ensam om att ha mått dåligt och repat mig. Jag funderar trots allt på varför. I stort kan man säga att Radio Dept sublimerar vanlig levnadsdramatik – de tycks veta allt om uppgång och fall och brungrått efteråt – till en sorts drömsk idealpop. Ljudbilden kittlar igång oss enligt följande: Barnsligt, friskt, klart (så ser det förlorade ut). Rått, glatt, primitivt (så ser den euforiska fyllan ut). Sofistikerat, atmosfäriskt, eteriskt (så ser drömmen ut). Sprucket, distat, brusigt (så ser verkligheten ut).

The Radio dept älskar ljud, enkla ljud och patetiska ljud: Den drillande nästan-balalaikan i ”Slottet #2”, den trasiga låtsastramporgeln i ”It’s been eight years”, den söta spröda pianoslingan tillsammans med den skitiga, flegmatiskt vispande rytmen i ”Your father”, Lisa Almereds röst i ”Strange things will happen” och det snärtiga trumbeatet i ”Lost and found”. Aldrig känns Johan Duncanssons röst som ett uttryck för någons medelmåttiga upp-pumpade ego, mer som varm luft som blåses in i örat och jag kommer på att det är precis så jag vill att en popröst ska vara: som ljud bland andra ljud på gränsen mot upplösning och utplåning. Orden försvinner stundtals ner i en dimma av mjuka rundgångar och vitt brus för att återkomma och de gånger jag hör vad han sjunger förstår jag nästan allt:

But where you are going I cannot follow/ I know you hate this but I hold on/ To this life that I embrace/ Despite the amusements that I chase/ So I’ll see you some day/ I’ll see you some day/ See you someday.

Då inser jag (Radio dept också uppenbarligen) att det bara kommer fortsätta vara så här: som en bisarr uthungrad fågel kommer man fortsätta gapa mot popnangijala i väntan på att det ska bli 1986 igen. Hur härligt som helst.

Viktoria Jäderling
Ur Digfi:mix. De 100 bästa albumen 2000-2004