Max Andersson & Lars Sjunnesson _ Bosnian Flat Dog

Kartago förlag

Det här är ironi, sa en kompis. Det är taffligt berättat som en Bruce Leefilm, fast Bruce Leefilmen ser man ju för de utsökta slagsmålscenerna, sa en annan.

Jag visade en sida i Bosnian Flat Dog, en ny seriebok av Max Andersson (Pixy, Vakuumneger) och Lars Sjunnesson (Åke Jävel mm). Det handlar om krig i Bosnien. Om vilsna serietecknare på jakt genom krigshärdarna efter den gamle vännen Skledar som rymt med det av glass nedfrusna liket efter den jugoslaviske diktatorn Josip Tito. Det blir en tokcrazy och mörk roadmovie och namnen från en pre-nine-eleven-Al Qaida-Irak-epok ekar som gamla spöken från millijarder 90-talskrigsrapporteringar: Karadzic, Srpska, SFOR, NATO, Pale, Srebrenica, Dayton.

Mysteriet leder till en underjordisk verksamhet där ”Srebrenica-änkorna” tillverkar en armé av Tito-zombies med hjälp av amerikanska SFOR-soldater som sprutas fulla med gener utvunna ur diktatorns gamla benstump. En traumaterapi så god som någon.

Lägg till denna knas-saga en glassindustri i hemlighet ledd av Radovan Karadzic, subventionerad av den blåögda svenska ambassaden, och glassen full med knark för att degenerera Sarajevoborna. Seriens mest effektiva bild av kriget är helt klart de smått geniala platthundarna, dessa krypande anonyma spyor är en ny hundras som frambildades under kriget.

Bosnian Flat Dog checkar av de flesta ingredienserna för en alternativserie och vad man kanske kunde vänta sig av just dessa två serieskapare: råbarkad realism blandas med plumpiga bisarrerier, oförblommerade självbiografiska metainslag med burdust effektsökeri. Samarbetet har varit tajt, sägs det, och det märks på friktionen både mellan och i de fullplottrade svart-vita fast mest svarta och tyvärr ofta svårtolkade bildrutorna.

Det är ett vågat samarbete. Men ehuru psykologiskt krigsrealistiskt och typavantgardistiskt: stundtals är det som om narrativet vuxit fram under en överdos LSD (vilket i och för sig säkert uppskattas av en och annan läsare). Med eller utan ironi är det faktiskt lite taffligt berättat, bilderna känns märkligt överflödiga. Jag får ingen lust att titta på dem. Srebrenica-kvinnorna skulle ha behövt en Bruce Lee.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 04/2004