Ola Larsmo _ En glänta i skogen

Albert Bonniers förlag

Romaner som laborerar med historiskt material utan att vara kitsch har fått en särskild tyngd i den samtida litteraturen. Och det är kanske inte så konstigt när det blivit en vetenskaplig sanning att Historien konstrueras genom ett antal berättelser. Historien – en fråga om makt – koncipieras av och filtreras genom ett nu. Denna intrikata koppling mellan då och nu, historia och fiktion är något som en välfungerande historisk roman kan illustrera och i bästa fall påverka.

Ola Larsmos författarskap har tidigare rört sig över häftiga tidsspann, ett historiskt då och ett nu. I hans nya roman En glänta i skogen om ett litet brukssamhälle vid gränsen till Norge idag och under andra världskriget har tidsspannet krympt väsentligt. Att bygden är fiktiv betonas i slutet av romanen och att den magisteruppsats om norska motståndsrörelsen och flyktingtrafiken i krigstid över gränsskogarna som den manlige uppsalastudenten Johan skriver är påhittad är inte heller något man tvivlar på. Men romanens ”tes” har förstås ändå tunga verklighetsanspråk.

En jude flyr över gränsen från Norge i tidigt fyrtiotal, hamnar hos den svenske länsmannen istället för hos stinsen och överlämnas åt tyskarna. Johan som undersöker saken på tjuguhundratalet får i sin tur bilen demolerad av lokala nynazister som vill att han ska ”sluta snoka”. En herrekipering ägd av en Adam Rosenbaum brinner ner på fyrtiotalet. Många decennier senare brinner en flyktingförläggning i närheten. Det brinner flera gånger, men det är inget man talar om. Med hjälp av sådana analogier vill romanen binda ihop dåets främlingsfientlighet med nuets. Den vill låta historien kasta ljus över vår tid. Farfar Lundgren var pronazist under andra världskriget och nu är Micke Lundgren nära att kandidera som nynazistisk politiker. Det är en grumlig och snudd på banal koppling som man inte blir klokare av.

Möjligtvis vill Larsmo illustrera nuets konflikter som en kamp om historien och dess betydelse för identiteten. Det är isåfall inte det enda av romanens bättre teman som drunknar bland minnestrådar som undersöks och oförklarligt lämnas, suddiga gestalter som lurkar i historiens skuggor och alla tekniskt detaljerade, nästan lillgamla beskrivningar av tingen, materiens rörelser och olika väder (även om Larsmos känsla för snö är ovedersäglig). Här finns ett romantekniskt problem i kombinationen av okoncentrerat och detaljerat som får mig att förvandlas från förvirrad läsare till petig redaktör. Romanen hade bland annat mått bra av att skippa delar av samtidsskiktet och det svajiga, inte så trovärdiga ramverk som Johans undersökning är. Skildringen av den moderna landsbygden och dess undanglidande, surmulna människor får mig att tänka på min vän som skulle filma i ett nedlagt brukssamhälle i Värmland och blev tvungen att be en person lämna en Konsumparkering, det skulle ju vara AVFOLKAT. Att landsbygden med dess kompakta skogar, slocknade neonskyltar och övergivna byggnader är sinnrikt och dundrande fulvackert beskriven gör det inte mindre slentrianmässigt.

Det är istället i de historiska skildringarna som romanens behållning finns. Bland annat i flera läsvärda avsnitt om den norske motståndsmannen Randner, med vilka Larsmo om något visar sig som den exakta, ibland lyriska stilist han är med förmåga att skapa orosmättad spänning. Likadant i den svenske gränsvakten och antinazisten Oskarssons minnesbilder när han ligger på ”hemmet”, vägg i vägg med sin gamle fiende Lundgren. De här människornas liv och konflikter når fram och den täta gränsskogen där hemvärnet och motståndsmän rör sig blir en levande plats istället för ett pittoreskt gömställe för gamla krigshemligheter, i någons magisteruppsats.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 01/2004