Ranya Paasonen _ Där solen står högst

Översättning av Mårten Westö
Norstedts

Någon gång läste jag något om att vi föds på ett berg av hemligheter. Det lät som om det passade perfekt in på mig. Det är lite som med mitt psykologilexikon, jag läser och känner igen, alla har vi sjukdomarna fast vi behöver inte läggas in.

Och på något sätt har detta att göra med en esteticering av det privata livet. I berget av hemligheter döljer sig helt säkert en sällsynt och skimrande ädelsten. En grekisk tragedi. En roman. Eller åtminstone en halv romantisk komedi. Det finns en stor levnadspotential i fantasin om våra föräldrars bakgrund, deras hemliga minnen som vi tycker oss ha fått ärva och som vi profiterar på. Den litterära potentialen är mindre säker har det ganska ofta visat sig. Alla har då och då en sublim opera i sina huvuden. Men att sätta sig ner och skriva ner den!

Det är med viss beundran som jag tar mig an historien om den finska debutanten Ranya Paasonens föräldrars levnadsöde. Modern finsk, eterisk och ljus. Fadern egyptisk, köttig och mörk. Jaget slits mellan två kulturer, två språk och mellan två människor av kött och blod.

Paasonen, som fick Runebergspriset för sin roman, har i en intervju sagt att hennes barndom inte nödvändigtvis var lycklig, men att den var ”gyllene”. Och denna bok är på många vis gyllene, för Ranya Paasonen vet att ge ord åt sitt privata skimmer. De impressionistiska minnena smeker boksidorna med lätta och hyfsat säkra penseldrag, som främmande dunster möter mig kulturkrockarna mellan orientens mogna meloner och Finlands karelska piroger. Två människor som älskade varandra och sedan slutade de, och så dottern som inte kan sluta tänka på det. Det är sorgligt på ett vackert sätt, som på film.

Jag vet ingenting om Ranya Paasonen eller hennes föräldrar. Efter att ha läst Där solen står högst kan jag säga att jag inte heller vet särskilt mycket om ”Ranya Paasonen”, ”mor” eller ”far”, om karaktärerna i denna bok.

Jag är dock helt övertygad om att Paasonens barndom var gyllene, för henne – som den bara kan vara när den tilldragit sig i Indien, Libyen, Finland och Tchad. Men det är också allt jag vet. Ett problem är att det är bitterljuvt på samma sätt som ett bleknat foto, och alla bleknade foton är vackra på ungefär samma sätt. Det är det som är så mystiskt med en viss typ av minnesbaserad litteratur, att ju längre den distanserar sig från ”verkligheten”; smälter den, stöper om den i en annan form, desto verkligare tycks den bli.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  08/2004