Rosa Regàs _ Doroteas sång

Översättning av Ulla Roseen
Albert Bonniers Förlag

Den spanska författaren Rosa Regàs debuterade i femtioårsåldern som skönlitterär författare. Innan dess hade hon redan minst två stadiga fötter i den spanska kulturvärlden som grundare av två förlag, tidsskriftsredaktör, journalist och reseskildrare, en etablerad ställning som förstärktes i våras då hon blev chef för den spanska nationalbiblioteket.

I Spanien är hon ett progressivt namn som protesterade högljutt, förvisso tillsammans med många andra, mot ockupationen av Irak. Jag tänker på detta när jag läser hennes första översatta roman på svenska, Doroteas sång, för vilken hon fick Planeta-priset på drygt en halv miljon euro. Den är som den spanska kulturen: en kaotisk blandning av tradition och superfärskt, av progressiv dekadens och konservativ dubbel- och trippelmoral. Den rymmer intressanta tankar om alltifrån kvinnlig sexualitet till vänsteroppositionens besvikelse och kollaps post Franco.

Berättaren är fyrtiosjuåriga Aurelia Fontana, en biologiprofessor från Madrid, som hamnar i en livskris när hennes auktoritäre och kärlekslösa pappa dör. Hon ärver hans lantgård, ”La Molina”, där hon av lite outgrundliga orsaker spenderar halva sin tid. Här antyds ett faderskomplex som Regàs inte gräver djupare i. Det hon ägnar krutet åt är istället de feministiska idéer som manifesteras i relationen mellan hushållerskan, den märkliga Adelita – en fysiskt grotesk och motsägelsefull person som väcker oro – och Aurelia. Som representanter för två olika klasser utgör de varandras motpoler, som kvinnor sitter de på varsin sida om samma mynt och kan bara mötas som varandras skrattspeglar. Aurelia är en långsmal intellektuell överklasskvinna, irriterande oreflekterad i sina privilegier; hämmad och aningslös, hederlig och nedlåtande i samma bytta. Den ena sätter sin heder i graden av integritet, den andra gör det motsatta. Båda positioner, visar det sig, är kvinnliga fällor. Utan pengar och status är Adelitas avundsvärda förmåga till djup passion direkt riskabel, medan Aurelias sociala ställning måste undergrävas innan hon kan ha sex. Stölden av en värdefull diamantring är den ekonomiskt signifikativa tilldragelse som väver kvinnornas öden samman.

Allt detta är mycket övertydligt i sin polarisering. Det som gör bilden mer komplex är den tredje kvinnan, ”Dorotea”, vars namn främmande män gång på gång viskar i telefonen i det stora ensamma huset. ”Dorotea” är lika avundsvärd som hon är overklig. Hon är den fria sexuella persona som alla leker med, maktmännen i sina orgier, kvinnorna som identitetsfantasi.

Mycket intressanta teman som jag tycker att Regàs till viss del slarvar bort i något som liknar splittrade ambitioner. Det hela utspelar sig år 1998, men berättarrösten känns hundra år äldre, vilket inte kan skyllas på översättaren; den är lite fyrkantig och inte tillräckligt virtuos, stundtals planlöst pastischartad i metaforiken. Stilen speglar till att börja med Aurelias rädsla att smutsa ner sig, och det krävs en litterär konsekvens när hon väl gör det. Istället är det som om Rosa Regàs rymmer in i den litterära konventionen, skriver in en habil lösning på gåtan och ett halvhjärtat passionsdrama för att slippa smutsa ner sig. Kanske var det för hundra år sedan en nödvändig könspolitisk strategi för kvinnliga författare. Jag vill ha något mer av en feministiskt problematiserande roman av idag.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 08/2004