Sarah Waters _ Kyssa sammet

Översättning av Gun Zetterström
Natur och Kultur

Att queer var ett ytligt modeord sa man för flera år sedan så jag antar att det nu är ruggigt ute med vissa typer av sexualiteter. Men se, det tänker jag inte bry mig om. De som aldrig har gillat q-ordet brukar numera anföra argumentet att det har blivit mainstream. Jaha. Medan dessa funderar huruvida det är ute, inne eller mainstream kan vi andra diskutera vidare i fred.

Vi kan prata om den skotska författaren Sarah Waters tjocka debutroman Kyssa sammet (hennes tredje på svenska efter Livstråden och Fingersmith) och fråga oss om den är queer på ett intressant sätt. Vi kan fråga oss om den är en bra roman och om det går att skilja på bra queer och dålig konst. För om man inte är det minsta intresserad av sexuell identitet, tja, då förstår jag om läsningen är ungefär som att lite slött stå och glo på ett välorganiserat pridetåg.

Berättelsen om den enkla flickan Nancy Astleys sju år långa resa från fiskebyn Whitstable till Londons music hall, gatu- och gayliv under slutet av 1800-talet är pedagogisk, prismatisk och lagom moraliserande. Den är fylld av viktorianskt tidsdoftande libertiner och dekadenta peruk- och puderpunkare, militanta sapphister och melankoliska music hallartister som önskar sig femton minuter i rampljuset. Flickan Nancy Astley blir flicksöta pojken Nan King på varietéteatern, säljer sig som ung manlig prostituerad åt äldre homosexuella män på gatuscenen, blir lyxslav åt den aristokratiska dominatrixen Diana Lethaby, för att slutligen hitta hem bland fackföreningskämpar, suffragetter och helylleflator. Den narrativa drivfjädern är det lustfyllda, uppfinningsrika och produktiva transvestitiska begäret.

Sarah Waters öppnar det queerteoretiska ostronet och gör det så att alla kan se och lära. Hon vänder skickligt på föreställningarna och gör så att världen blir queer (här är det heterosexualiteten som förpassas till en blank ”frånnärvaro”, för att låna ett ord av Tiina Rosenberg). Waters försöker förhålla sig till normen och ha kvar den subversiva kraften. Hon försöker tro på kärleken och sticka hål på den heterosexuella kärleksmyten. Samtidigt vill hon skriva en underhållande och sexig roman. Som debut är den rent ambitionsmässigt föredömlig, i utförandet intelligent, kunnig och misstänkt konventionell – inte minst genom alla piskor och cunnilingusfantaster.

Varför? Kyssa sammet handlar ju om en person som finner sig själv, som lär sig att älska, på ett fint och bra sätt, på rätt sätt. Detta sker i slutet, då cirkeln sluts och hon är tillbaka i arbetarklassmiljön, annars hade det nog kunnat sluta lika fruktansvärt för henne som det gjorde för Thackerays Barry Lyndon: Ett hjärta blir sårat, hårdnar i läkeprocessen, rentav korrumperas, i Nancys fall av hämndbegär och sorg. I Kyssa sammet är de fattiga snälla och naturliga och de rika onda och onaturliga. Kysser sammet så det stänker om det gör man på båda sidor, men de fattiga väntar med sex tills de har lärt känna varandra.

Det är så stereotypiskt, från stilen hos den fiktiva självbiografiska berättarrösten till skildringen av de samvetsömma socialisternas tuffmjuka hållning att man misstänker att Waters velat göra ”teater” av texten, visa upp den som förklädnad, föreställning och lek. Tyvärr har det en sämre effekt på underhållningsvärdet. Vem njuter av femhundra sidor lätt stelbent Dickenspastisch? Inte jag i alla fall. Det är godkänd kuriosaläsning, som queerteoretiskt diskussionsmaterial är det briljant.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 09/2004