Tore Renberg _ Mannen som älskade Yngve

Översättning Peter Törnqvist
Norstedts

Tore Renberg, en ”kulturprofil” i hemlandet Norge har skrivit barnböcker, romaner och litterära manifest och hans andra översatta roman efter den crazyironiska En god tid, är en klichéfest utan like. Men det är en bra fest, med kompetenta klichéer kan jag se när jag känner mig inbjuden som läsare trots att jag är tjej.

Renberg tänker bort 90-talet, lotsar oss till en tid, decennieskiftet 89-90, då internet är flum, ingen hört talas om sms och mobiltelefoner är stora som tegelstenar i rika pappors bilar. Det heter EG och Sovjet, glasnost och perestrojka. Hot: aids, ozonhålet. Med en ogenerad auktoritetstro droppar Renberg referenser för att fånga in tiden, från The Charlatans till Duran Duran och Hüsker Dü, från Gulfkriget till Gorby. Mitt i benämningsflödet står 17-årige Jarle Klepp med palestinasjal och överarbetad alternativsmak i oljestaden Stavanger. Han har punkband (typ), kul grabbkompis, fin tjej. Han är hetero men blir kär i skolan nyinflyttade tönt: Yngve.

Detta är det positiva med boken, grabbperspektivet tillåter ingen politisk korrekt queerförälskelse. Den är en förälskelse kort och gott och i sammanhanget blir det mer trovärdigt så, även om kärleken till Yngve mest blir en förevändning att hänge sig åt en glädjerusig mytologiseringen på temat pojke blir man.

Det är som att stå och minnas någon annans tonår: pojkarnas tonår. Än en gång se hur onyanserade de var, hur de startade band tillsammans trots att de inte hade någon talang, hur de pucklade på varandra och ändå var vänner, hur de lärde sig av sina driftsstyrda misstag som nödvändiga tuktande steg mot den manliga vuxenheten.

Hade det inte hänt några överraskande saker på de sista sidorna som tar ett resolut steg ur denna pojksaga hade jag nog slängt boken i väggen. Jarle som återkommer till Stavanger tio år senare är en mognare människa, och en betydligt större utmaning. Renberg borde ha börjat där.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 02/2005