Adam Haslett _ Du är ingen främling här

Översättning Leif Janzon
Forum

Det låter kanske ironiskt men är det inte alls. Du är ingen främling här är en mycket allvarlig bok och Adam Haslett är en seriös författare som kämpar med sina teman. Det är helt tydligt efter att ha läst hans nio berättelser där han om och om igen gestaltar dödsdrift, depression och abnormal begåvning som leder till psykisk sjukdom eller tvärtom. Flera av novellernas huvudpersoner är homosexuella, en bror och syster blir kära i samma man, en aidssjuk skriver brev till sin döde far och till en kyrkoherde för att få rätt att bli begraven bredvid sin far – novellen heter ”Återförening”. Vad säger fadern när han förstår att hans son är gay i en annan berättelse? ”Jag har sett kvinnor krossas under tanks. Jag tänker inte hetsa upp mig över utsikten att få färre barnbarn.”

Om och om igen samma såriga, djupt problematiska far-sonrelationer. Det handlar om arv – arv av psykisk sjukdom, eller ett annat sorts utanförskap.

Karaktärernas ensamhet binder dem närmare döden. De driver mot döden lättare än andra, de längtar dit. Döden är verklig, medan fäderna är overkliga. I ”Varsel” har den lille pojken Samuel ärvt sin fars synska förmåga, de har båda upplevt varsel inför en närståendes död, men han finner inget stöd hos fadern utan bara starkt ressentiment. Fadern är bara närvarande som bestraffande kropp och endast bakom ratten på färd i bilen får han konturer: ”Samuel betraktade detta som sin fars verkliga jag, ett som av någon anledning bara kom till synes mellan platser.”

Mellanplats, död, psykisk frånvaro; faderns hemvist är gäckande och negativ, en plats man är dömd att längta till. Detta är vad litteraturen handlar om, åtminstone enligt Daniel som har samma diagnos, ”aktiv bipolär åkomma”, som sin far. ”Där min fader bor… Slå upp vilken sida som helst. Här, ta en bok, mr Markham, ja där, det där buckliga stycket, läs orden.”

Som kvinnlig läsare kan man bli mätt på oidipala pappa-sonkamper, men konstigt nog inte hos Adam Haslett. Antagligen för att han verkligen lyckas göra fadern till en litterär metafor. Den suddiga pappafiguren är intressant, kanske nästan för första gången. Åminstone har jag inget minne av att jag känt mig tilltalad som här.

Det står ett citat av Jonathan Franzen på framsidan, förutom att det är ganska typiskt att författaren till The Corrections gillar Haslett, är det träffande att Franzen kallar Haslett en ”gammaldags ung berättare”. Det handlar om klassisk god novellkonst med en början och ett slut, pregnanta och viktiga teman skildrade med en sorts intelligent strävsamhet. Någon gång blir det lite tråkigt, som om själva berättandet blir depressivt, matt och livlöst. Annars: respekt! Läs i synnerhet ”Där sorgen gror”, ”Kriget är slut” och ”Besökaren”.

Viktoria Jäderling
BLM #6, december 2003