Andrzej Stasiuk _ Världen bortom Dukla

Översättning Tomas Håkansson
Norstedts

På Frankfurts bokmässa år 2000 var den polska författaren Andrzej Stasiuks lyriska, filosofiska prosasamling Dukla (1997) mässans litterära glansnummer. Stasiuk som föddes i Warszawa 1960 betraktas idag som en av de viktigaste författarna i det postkommunistiska Polen och har skrivit ett tiotal böcker – poesi, reportage, roman, filmmanus.

Genombrottet kom 1993 med romanen Bialy Kruk (Den vita korpen) om en grupp ungdomar från Warszawa som ger sig av från storstaden till en bergsby i närheten av Ukraina för att leva i hemlighet för omvärlden. I desperation mördar de en gränsvakt – en händelse som tvingar dem till flykt som mynnar ut i degenerering och värdeupplösning. Boken blev en bästsäljare som såldes till ett flertal länder, bl a Finland. I Sverige presenteras Andrzej Stasiuk först nu med Världen bortom Dukla och det är verkligen inte en dag för tidigt. Med boken visar Stasiuk än en gång sitt intresse för Europas periferier. Även han lämnade Warszawa och bosatte sig redan 1986 vid gränserna till Slovakien och Ukraina, vid bergskedjan Karpaterna, där han skriver, driver förlag med sin fru och föder upp lamadjur.

Dukla är en fyrahundra år gammal småstad vid Karpaternas början, eller slut, vid gränsen till Slovakien. Den består av ett torg, tre krogar, två kyrkor, två broar, en busstation, ett par affärer och Krigsmuséet. En fotograf och två veterinärer. Det är Dukla.

Men Dukla är också den gåta som Stasiuks berättare ständigt återkommer till. Staden och dess omgivningar är den tomma plats och det orörliga centrum som han måste fylla med tankar, fragmentariska historier och episoder – som en scen för en tvångsmässig språklig ritual:

“Man tar en öl på Granicznagatan, går till torget mitt och fantasin sväller som en ballong som kopplats till vakuumpumpen på en fysiklektion. Och då blir Dukla till världens centrum, universum omfalos – det som allt annat utgår ifrån, roten där lager på lager av rörliga händelser träs upp och obönhörligen förvandlas till orörliga fiktioner…”

Vad texten än betyder och hur den betyder spelar på ett plan mindre roll. Andrzej Stasiuk är ett språkgeni som antagligen kan skapa både skimmer och tyngd genom vilket enkelspårigt och torftigt drama som helst (vilket redan har påpekats i en essä av Zbigniew Kruszynski i BLM nr 3/2002). Själv påstår han att han bara är intresserad av ljuset och till en början tror jag honom nästan. Stasiuk visar sig vara en mästare på att beskriva och visualisera. Fram träder tomheten och ljuset, materien och dess skuggor i en språkdräkt som vibrerar. Människor och berättande handling göre sig icke besvär. “Det finns ingen handling med dess löfte om början och hopp om ett slut.” Ljuset genomkorsas tillfälligtvis av människorna, som försvinner ut ur blickfånget mot egna oändligheter.

Människornas historier är till en början parentetiska. I stadens centrum tickar inget hjärta, däremot finns en sarkofag med rester av den förmultnade Maria Amalias kropp, som levde i Duklas palats för trehundra år sedan.

Snart glider dock texten över i ett slags litterärt reportage, för att ta plats bland bybor och sommargäster i en by i närheten av Dukla för tjugo år sedan. Berättaren minns den eländiga semesteranläggningen, de polska produkterna och den inhemska popmusiken en lördagnatt, där kvinnorna dansar “som vitpudrade lik”. In på denna det förflutnas förklarade scen full av skräp och smuts, träder hans livs första kärlek. Texten är plötsligt allt det som den från början inte ville vara: handling i stelnad form, ett magiskt sommarminne, patetiskt uppskruvat och effektsökande (kvinnosynen är för övrigt helrutten). Den trettonårige pojken erfar skönhetens ondska och alltings inneboende motsats och berättelsen blir en av minnets hållpunkter för den vuxne mannens obegränsade melankoli.

Så är man tillbaka i ett efteråt igen, i ett tomt nuflöde där man håglöst dricker Lavassa, Cola och Red Bull. Sällan får man ta del av ett så sorgligt namngivande av tillvaron. På många sätt är det en text som bara pågår, som bläddrar mellan tidslagren och till varje pris vill undvika sitt slutmål – som på något sätt ändå alltid redan är passerat. Texten markerar ett tydligt “efteråt” (kommunismen); platsen är fylld av civilisationens bråte och det förflutnas förfall är mer påtagligt än de nya ting och idéer som befolkar staden. Därav hotet om icke-existensen, en skräck för förfallet som tar sig uttryck i en ständig metamorfos. Liksom Dukla tenderar texten hela tiden att upplösas i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan intet och alltet, immanens och transcendens, blasfemi och epifani.

Det låter spretigt och det är det. Det måste det vara. Stundtals är texten en ointaglig fästning, högdragen, bortom kontakt. För vacker, för sublim. Så faller den pladask och avslöjar sin inneboende tomhet, sin egen hopplöshet:

“Och när jag står där mittemot posten i Dukla, röker en cigarett och ser på de axelbreda karlarna med spegelglasögon, får jag tanken att existensen måste vara en fiktion om vi ska ha någon chans. Att kött, blod, ljus och andra självklarheter en vacker dag måste visa sig vara inget mer än en spännande fantasi, för annars är det något som inte funkar och hej då Pamela, tack allihopa, välkomna i morgon klockan tretton. Just en sådan naiv tanke drabbar mig nu i Dukla, vars orörlighet, tillät mig att dagdrömma om hur det var med saker och ting. En laterna magica, en camera obscura, en glaskula med stilla snöfall inuti, det sista hoppets tittskåp och en metafysisk peepshow.”

Viktoria Jäderling
BLM nr 2, april-maj 2003