Anne Swärd _ Polarsommar

Wahlström & Widstrand

Anne Swärds debutroman är en noirhistoria, en familjemelodram skildrad från olika perspektiv: varje kapitel tilldelas en berättare som redovisar sina motiv och sin syn på händelseförloppet. Kaj är det onda barnet, katalysator för familjens latenta spänningar och outgrundlig spegelbild för allas respektive outgrundliga drifter. Hon är den psykologiska realismens motsvarighet till de paranormala teorierernas ektoplasma: en slemmig, parasitär materialisering av kärnfamiljens dolda spöken och dysfunktioner. Intertexter som jag kommer att tänka på är Doris Lessings Det femte barnet (stilbildande läskigt barn), Marie Hermanssons Musselstranden (adoptivflicka som inte ställer upp på kärnfamiljens kärlekskontrakt), kanske Boel Gerells Au pair (au pairflickan är Främlingen).

Som i alla melodramer finns här gott om obalanserade känslor; sorg, hämndlystnad, ilska, kärlek, bitterhet etcetera. Kärnfamiljen är incestuös. Den ger alla myror i byxorna. Det är precis som hos Inger Alfvén.

Kaj är dotter till Jack och Maria. Maria var en gång grannens fosterbarn som Jacks fru Ingrid tog under sina vingars beskydd. Maria försvinner, Kaj blir barn hos Jack och Ingrid, och syster till Jens och Kristian.

Kaj är fysiskt och psykiskt omättlig, hon är ett hål som slukar mat och kärlek. Hon är besatt av sin halvbror Kristian som låter sig manipuleras och styras och som i sin tur är erotiskt besatt av sin svägerska, Jens fru, Lisette. Det är ohållbart.

Vissa relationer är liksom förstörda redan från början, frågan är bara hur länge man står ut. Stilen i Polarsommar påminner om Cilla Naumanns eller Anna-Karin Palms. Det rör sig om ett mycket vackert, aningens tillrättalagt språk som är inriktat på de mänskliga känslorna. Ett förtroligt relationsspråk som får miljöerna att dallra av återhållna känslor. Jag tänker att det är ett sätt att skriva som litar på att läsaren är en inkännande varelse, en lierad. Men Polarsommar lyckas inte riktigt göra mig till en lierad. Bland annat för att formen gömmer ett trovärdighetsproblem: idén med att berätta en historia ur olika perspektiv som det görs i Polarsommar fungerar i själva verket kontraproduktivt. Själva grundtanken är mänskligt god, men istället för ökad förståelse skapar formen en illusion om att handlingar och deras motiv är en ekvation som går ut; om vi bara redovisar allas dolda agendor och frustrationer vinner vi förståelse för det främmande. Men så enkelt fungerar det inte, varken i verkligheten eller i litteraturen. Snarare pekar vi som läsare ut de som handlat ”fel”, och känner oss goda när vi förstår deras motiv, alternativt rättfärdigade i vår avsky. Och författaren själv riskerar spela en reducerad roll som pedagog och moralisk ciceron.

Nu tror jag mer om Anne Swärd som författare. Polarsommar är på flera sätt en fullödig och komplex roman som i enskilda avsnitt visar en hantverksskicklig författare med fin känsla för människors reaktionsmönster och inre konflikter. Men dess karaktärer blir aldrig riktigt intressanta, dess frågor aldrig riktigt brännande. På något sätt tror jag att i litteraturen bör det främmande få förbli främmande och accepteras som främmande – det är det konstnärliga etiska perspektivet om man vill ha ett sådant.

Viktoria Jäderling
BLM nr 6, december 2003