Christina Claesson _ Allt är som vanligt

AlfabetaAnamma

Christina Claessons till omfånget tunna roman Allt är som vanligt handlar om en förmögen man som kallas Monsieur och lever ett inrutat liv på sina vidsträckta olivlundar på Korsika. Monsieur är ett kontrollfreak som håller sig borta från mänsklig kontakt. Barn, fru och älskarinna har för länge sedan försvunnit från ön, kvar finns endast öborna, och i närheten av Monsieur kommer endast städerskan Teresa. Monsieur har som princip att aldrig sänka sig till pöbelns nivå. Han hälsar aldrig, han behöver ingen. Han har en specialsydd, måttbeställd våtdräkt från Kalifornien, perfekt som ett andra skinn. Med den simmar han långdistans med sina graciösa kropp vars vikt är exakt densamma som när han var tjugofem. På altanen odlar han cannabis, som sexredskap har han en postorderkatalog med porriga bilder.

Människor är som onda baciller, fungerar som hotfulla undertexter. Allt är som vanligt, men undertexterna gör uppror. En dag på stranden, i vattnet, simmar Monsieur rakt in i en drunknad yngling. På stranden ligger ynglingens kläder i en liten hög. Monsieur börjar sopa igen spåren, försöker göra sig osynlig, låtsas som om han ingenting sett. Som en modern Oidipus navigerar han rakt in i sitt eget öde, även om det kanske inte resulterar i att han får reda på så mycket mer om sig själv. Det finns kanske inget mer att veta. Men det moraliska straffet finns.

Christina Claesson balanserar karaktären mellan verklig och overklig, absurd och gotisk, på ett fasansfullt mästerligt sätt. Man skulle kunna invända att den torra, lite töntiga tonen, som resulterar i en lätt skruvad komik, verkar som en förgulligande pastisch, men jag tycker nog snarare att den gör Monsieur en smula mänsklig och därmed mer gäckande, mer melankolisk. Han är en främling, en solitär – osympatisk och drömsk som i en Lynchfilm, och samtidigt som en utsökt figur i en Edward Hoppermålning. Det enda han klarar av är luft, yta, ljus, abstraktioner, döda ägodelar – han är självtillräcklig in absurdum, på något sätt ändå fridfull. Men den döda ynglingen äter sig in i medvetandet, tvingar honom slutligen att spegla sig i omvärlden. ”Nu träffar Monsieur ett litet utrymme av olust inombords, en liten säck av äckel, som en stinkande cysta där inne”.

Elefantförlagen borde begå harakiri för att de missat denna litterära pärla. Christina Claesson har totalkoll på varenda stavelse, det är så skönt att fullkomligt tas i besittning, att bara kunna lita på den här rösten. Jag jublar över Allt är som vanligt. Den är inget mindre än ett fynd, så snygg, så överraskande och existentiellt ruskig. Ingen människa är som Monsieur. Monsieur är ingen.

Viktoria Jäderling
BLM nr 3, juni-juli 2003