Joyce Carol Oates _ Lilla himlafågel

Övers. Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

Jag är på väg att skriva att Lilla himlafågel är en typisk Oatesroman, men hejdar mig, för vilket roman av Oates är inte det? Denna hennes 57:e roman, i Ulla Danielssons bergsäkra översättning, tar oss upstate NY till industristaden Sparta, ett brutalt och skitigt, mörkt erotiserat klassamhälle. Där finns minst en potensdriven ARG rovdjursman, sammantvinnad i orubbligt genuskontrakt med (minst en) masochistisk, leende, RÄDD kvinna. När en kvinna ler mot en man i en Oatesroman vet man att olyckan är på intåg, ty det manliga könet framställs allt som oftast som ett farligt vapen som kvinnan dras till i ambivalent begär att bli penetrerad, erövrad och utplånad.

Och så har vi olycksbarnen ställda att parera historiens misstag. 13-åriga Krista förundras vid ett tillfälle över den psykologiska determineringen i att hon är flicka och därmed dömd att älska sin far. Hon åtrår sin stilige far, rovdjursmannen Eddy Diehl, och föraktar sin tjocka mor, samtidigt som hon hyser stark fascination för faderns älskarinna: den heta bluegrassångerskan, narkomanen och kanske prostituerade Zoe Kruller. Att någon måste dö i detta oidipala könskrig, det förstår vi.

Det är fjortonårige Aaron Kruller som hittar sin mors skändade kropp i den skabbiga villan dit hon flytt från make och barn. Maken och älskaren blir snabbt huvudmisstänkta, varpå världen rasar samman för ett antal personer.

Oates är en ojämn författare, ofta i en och samma bok. I ena stunden träder hon fram som kompromisslös klasskildrare, i nästa spekulativ socialpornograf som gärna vältrar sig i underklassens kvinnokroppar, deras billiga smink, sladdriga spetsunderkläder och degiga bröst. (Och det i produktionstakt på tvärs mot den modernistiska idén om det måttfulla geniet.) Men just detta gör hennes författarskap enastående intressant, likt James Ellroys eller Michel Houellebecqs, eftersom det är en litteratur som i goda stunder lockar fram såväl empatin som rovdjuret i läsaren och ställer den egna ambivalensen i belysning.

Med det sagt är Lilla himlafågel en till hälften lysande roman. Med en nästan pervers lycka sugs jag in i de nedlagda industriernas solkiga skönhet, i det vacklande urbana förfall som präglar Sparta. Där vandrar 13-åriga Krista omkring. När det svindlar för henne, svindlar det för mig. Men det som här byggs upp – upptakten till en lysande USA-skildring – förvaltas inte väl av bokens andra del, berättad genom Aaron. Kanske har Oates här redan börjat fila på nästa bok, för det verkar hopsytt med proffsets något förströdda rutinmässighet, utan glöden eller omsorgen.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 09/2010