Erika Lopez _ Hoochie Mama. Det andra vita köttet

Översättning Molle Kanmert Sjölander
Tivoli

I den avslutande trilogin om den lesbiska löspenisdesignern Tomato Rodrigez återvänder Tomato till San Fransisco (efter att ha suttit i fängelse för kidnappning av exflickvän) för att upptäcka att hennes mysiga hippie-, låginkomsttagar-, feministkonstnärsturf blivit övertaget av ”lattefolket” och de glassiga fastighetsmäklarna. Hoochie Mama är en arg, men livad satir över Silicon Valley-industrins inverkan på människor i en stad känd som den fria sexualitetens mecka. Budskapet tycks vara att alla fria individer har fallit offer för en fundamentalistisk dotcomnivellering: bögarna har blivit konservativa småbarnsföräldrar, flatorna klipper gräsmattan runt förortsvillan och butchflatorna har skurit av sig brösten och blivit män. Det finns ingen plats för äkta radikalitet längre och Tomato flyr på en gul mc ut i öknen där hon träffar den enbröstade gamla strippan Tiki ”Rajtan tajtan” Ravelli  som lotsar in henne i rollen som superhjältinnan Hoochie Mama vars kännetecken är en brun tältklänning i stl XXXL. Uppgift: att rensa upp bland i San Fransiscos gentrifierade latteghetton. Hoochie Mama äntrar sin mc och styr mot San Fransisco med tältklänningen fladdrande runt halsen.

På internet står det att för en medelklassläsare med dragning till det morbida är denna roman som att stirra på ett överkört djurlik och sedan lukta på det. Mycket möjligt. Hoochie Mama är lågbudgetlitteratur i Tivolis lyxförpackning, det är pulp i flera positiva bemärkelser.

Ingen som läst blir förvånad över att Erika Lopez ägnar sig åt spoken word, att hon en gång försökte sig på en karriär som serietecknare för porrmagasin. Tänk er en Klitty-deckare av Anastasia Wahl, i JT LeRoys litterära miljöer, i ett tempo som vagt påminner om Tom & Jerry. Erika Lopez må vara politisk och kritisk, men hon är främst en entertainer, munsvadans formuleringar ska sitta som smäck (översättningen är lyckad!), resten hittar man på under färden och resultatet blir en modern, väldigt corny feministpikaresk.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, nov/2003