Erlend Loe _ Expedition L

Översättning Lotta Eklund
AlfabetaAnamma

Vad har en ung man på 29 år som läser mycket litteratur, ser film, går på fest, spelar dataspel, jobbar lite, samt tar en del universitetspoäng i humaniora att göra på en vetenskaplig expedition på stilla havsön Manuae? Rätt gissat. Ingenting. Ändå skriver den norske författaren Erlend Loe en tjock roman om en ung man vid namn Erlend Loe som samlar ihop ett gäng likasinnade generationskamrater (”vi som inte byggde Norge”) och beger sig på en expedition i Thor Heyerdahls fotspår, för att bevisa en immigrationsteori: att de polynesiska öarna ursprungligen befolkades genom en grupp sydamerikaner som åkte från Peru på skridskor över Stilla havsisarna.

Nu ska pojkarna dit, och de ska hitta de primitiva skridskorna. De tar även med sig lackmuspapper, diverse mätinstrument och dyr expeditionsutrustning. Erlends mikroskop från skolan kommer väl till pass. Här ska mätas och vägas, kanske kan man hitta ett nytt grundämne, vad som helst som kan bli ”Nobelstoff”. Varför? För att göra något för fäderneslandet, på riktigt, liksom tidigare generationer kämpat och satt Norge på kartan.

Men Norge finns redan på kartan och det hela är förstås bara trams. Liksom romanen är en sorts pseudobiografi är expeditionen en pseudoexpedition med pseudoteorier och pojkarna ett gäng spolingar, tillika dekonstruktivister, ironiker, film- och datanördar för vilka ord som ”humanism”, ”respekt, ”gemenskap” och ”vetenskap” endast kan yttras med med ett inre skevt leende. De kan varken bli seriösa vetenskapsmän eller korrumperade kolonialister, delvis för att de inte riktigt är vuxna män; det är deras gemensamma akilleshäl. Det enda som kan rädda dem undan nesligheten i slutet är spydiga Heyerdahl-imitationer och ”rikliga doser ironi”.

Vi förstår motsättningen mellan paradigmen, den är gammal vid det här laget. Loe inleder romanen med en plågsamt naiv jargong – den börjar bli hans signum (minns bultbrädan i genombrottsromanen Naivsuper), liksom stolligt überpedagogisk och full av meningslösa upprepningar. Jag hade gärna strukit de första hundra sidornas anekdotiska klotter för det blir en hel del mycket roligare så småningom och Loe hittar formen i en trots allt föredömligt bisarr samtidshistoria. En eloge till Loe för det. Naturligtvis når han aldrig under ytan på sin egen idé – den demonstreras i ett överflöd av vältajmat trivia, men den bränns aldrig. Det här är faktiskt en bok man kan bläddra i eftersom karaktärspsykologin är knapphändig och det ligger i sakens natur att killarna inte genomgår någon mognadsprocess, snarare en resignationsprocess. De är typer i ett killkollektiv och även om det ironiseras över manlig gemenskap är det lik förbannat en svennig killbok om tjejer och runka. Ofta är dock självironin träffande, som här: ”Even kommer tillbaka till lägerelden efter att ha kastat vatten och säger att någon har ristat in ’Kuk och fitta ska samman sitta’ i en palm en bit bort. Några av pojkarna skrattar när de hör detta, men jag tar illa vid mig och blir ledsen och tom. Jag reagerar lite som en tjej och tänker: vad har jag gjort för fel?”

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 10/2003