Günther Grass _ Krabbans gång

Översättning Lars W. Freij
Albert Bonniers Förlag

I januari 1945 inträffade den genom tiderna största marina katastrofen när en rysk ubåt sänkte det tyska fartyget Wilhelm Gustloff. På båten befann sig tiotusen människor, de allra flesta civila flyktingar i färd med att rädda sig undan den ryska offensiven från öst. Resultatet blev en tystad megaförödelse i krigets sista skede: av tiotusen människor gick niotusen människor döden till mötes i det nästan nollgradiga vattnet. Hälften av dessa var ungdomar, barn och spädbarn, de frös ihjäl eller drunknade om de inte redan trampats ihjäl i fartygets gångar.

Även om händelsen varit fackmässigt känd har den ingen del i den kollektiva traumabilden av andra världskriget, av flera skäl. Till att börja med tystades den ned i Tyskland för att inte skjuta den civila krigsmoralen i total sank i en redan moraliskt och materiellt ödelagd nation, sedan tystades den ned av ryssarna som troligtvis skämdes och slutligen ingick händelsen i en tyst överenskommelse som har med den tyska skuldbördan i efterkrigstid att göra.

Sedan några år tillbaka har flera tyska tabun med större emfas preskriberats, som Adornos tes att det är barbariskt att dikta efter Auschwitz, som att man inte får skriva om det tyska folkets lidanden under andra världskriget. Det får man nu visar författare som WG Sebald, Marcel Beyer, Bernard Schlink – och Günther Grass. Hans första roman efter Nobelpriset, Krabbans gång, handlar om Gustloff betraktat med nutidsglasögon genom en medelålders och medelmåttig journalist vid namn Paul Pokriefke. Denne motvillige berättare är ett tvärsnitt också på andra sätt: han föds på Östersjön mitt i räddningskaoset av 18-åriga Tulla Pokriefke, en överlevare vars resterande liv genomsyras av händelsen, medan han själv bara vill glömma sitt stigmatiserande arv och få bli normal.

En längtan som straffar sig. På nätet hittar Paul en nynazistisk hemsida som tagit på sig att ge upprättelse åt ”blodsvittnet” Wilhelm Gustloff som innan kriget mördas av en ung judisk läkarstudent, David Frankfurter. Hemsidans anonyme webmasters syfte är förstås i förlängningen en upprättelse åt det tyska folket. På hemsidan chattar nu två besatta antagonister som ikläder sig rollerna av den historiske juden och nazisten: David och Wilhelm. Om du träffade mig idag, skulle du ha skjutit mig igen? är en ödesfråga mellan dem.

Så går berättelsen fram som ett kräftdjur som korsar ”tidens ström sidledes”. Grass faktiskt väldigt trista berättare hoppar från ett levnadsöde till ett annat, från det privata till det dokumentära, så att dåtid och nutid flyter in i varandra. Bakom webmasterns signatur ”Wilhelm” döljer sig berättarens enstörige son, Konrad, som lämnats i sticket av sin flegmatiske pappa och uppviglats av den intet ont anande farmor Tulla, som inget hellre vill än att NÅGON vittnar om fartygskatastrofen.

Rent fiktivt finns alltså två typer av vittnen till historien: nynazistens megalomana historierevisionism eller den kackige skribent som Grass valt som ställföreträdande berättare. Kanske är det för ämnet (något man inte kan tala om) moraliskt följdenligt att den litterära gestaltningen består i att helt sakna en litterär gestaltning. Resultatet är ett något pladdrigt, strikt refererande kanslispråk och kanske bryter jag ett tabu om jag säger att det var jäkligt tradigt att läsa om Wilhelm Gustloffs undergång i romanform. Jag tror jag hellre ska läsa WG Sebalds On the Natural History of Destruction (Luftkrieg und Literatur) om den miljon ton bomber som de allierade släppte över tyska städer under andra världskriget.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 11/2003