Hanne Ørstavik _ Vecka 43

Översättning Lotta Eklund
AlfabetaAnamma

Vad händer vecka 43? Hilde kommer tillbaka till den litteraturvetenskapliga institutionen på den lilla högskolan belägen på landet. Där träffar hon den yngre forskarkollegan Solveig som är en devot beundrare. Solveig lever ett erbarmligt inrutat liv. Hilde är en präktig kvinna med varm blänk i blicken som omger sig med rejält konsthantverk, keramikmuggar och värmeljus. Det dricks örtte… nej sluta inte läsa! För det är intressant. Två gråa typer på landet kan man vara utan i en roman, men som Solveig säger: Litteraturen är inte utbytbar.

Norska författaren Hanne Ørstavik är mycket bra på att göra vardagsthrillrar av slitna konflikter, som exempelvis i Tiden det tar (2001). Det beror till stor del på att hon djupborrar sig in i det inre på sina karaktärer och låter i stort sett hela dramat utspela sig där.

I Vecka 43 driver hon det ännu längre. Solveig är en halv sociopat, en tickande bomb i det rutade system som är hennes tillvaro, och därmed denna roman. Hennes problem är att hon aldrig upplever sig nå fram till omvärlden, kombinerat med det intensiva, närmast patologiska begäret att göra just detta.

Den otidsenliga knäckfrågan litterärt som existentiellt är den om sanning och äkthet: inom henne brinner en ”rasande glasblank eld”, en visshet om att det just hon ser i människor och litteratur är det sanna, det absolut äkta. Det är en långt dragen idealism som gör andra till fiender och svikare. Den idoliserade Hildes fall kan bli det största.

Jag bejakar med glädje de livsviktiga frågor som romanen ställer och ställer sig själv inför – egentligen mer än hur de tar form i Vecka 43. Symbolerna är lite för  ansträngt knutna, de klaustrofobiska omtagningarna är mer tradiga än laddade. Men den väv av idéer som romanen ändå lyckas bära fram är originell och ovanligt sammansatt. Mest komplex är Solveig vars karaktär kämpar för att vara solid, värdig, men läcker som ett såll. Litteraturen är livsviktig, men oförmågan att möta motstånd, att ta in andras idéer och känslor urholkar livsprojektet till tom narcissism. Vad är det som brinner egentligen? Är det något påtagligt eller bara en påtaglig brist?

Solveig pendlar i varje stund mellan att vara en känslofobisk mes, en misantropisk kuf eller en stenhård intellektuell. Hon har starka känslor, hon ställer frågor och kräver svar, eller åtminstone ett djupt intellektuellt engagemang från sin omgivning. Men varför måste hon vara frigid? Varför måste det tomma hålet vara en hägrande frånvarande mammafigur? Varför måste den cerebrala kvinnan vara så bedrövligt känslomässigt dysfunktionell, och även om det finns en strukturell sanning i upplägget lägger sig inte Örstavik härmed farligt nära en trött kliché? Vilka oändliga möjligheter hade inte Solveig annars haft som litterär figur.

Allt hon har är en brinnande eld – eller var det ett hål? Osäkerheten slungar henne in i krisen. Solveigs teorier tål ingen nedsmustning. Det gör förstås hennes estetiska idealism suspekt och visar sig vara ohållbar som livshållning. Den är suspekt, samtidigt som den gör Vecka 43 till en djupt sanningsenlig och unik roman: den skildrar det kompromisslösa begäret efter det sanna och äkta. Och den tar konsekvenserna av detta begär som det ser ut hos Solveig. Svårsmält men ganska fantastiskt.

Viktoria Jäderling
BLM #1, februari 2004