Jan Kjærstad _ Tecken till kärlek

Översättning Inge Knutsson
Atlantis

Jan Kjærstad blev med sin trilogi om mediemannen Jan Wergeland, Förföraren, Erövraren och Upptäckaren, känd som en riktig berättarvirtous, en av de största i det samtida Norden och en välkommen förnyare av den norska prosan.

Hans nya roman Tecken till kärlek är en vidareutveckling av den postmoderna metod som praktiserades i trilogin; en ansenlig mängd små utvikningar, metaforknippen och motivsfärer som reflekterar varandra i en större textväv. Det är inte den typen av berättande som brukar förknippas med pur berättarglädje, utan med ett mer cerebralt, språkligt och, tror jag, manligt sätt att skriva romaner på. En trots alla postprefixer storslagen organisation som med lätt hand penetrerar romanskrivandet, själva skriften och det filosofiskt omöjliga i att ta ett solitt grepp om ett liv och en tid, samt illustrererar melankolin över denna skriftens otillräcklighet och dess koppling till döden.

Kanske lyckades inte Kjærstad helt med detta, men det gör å andra sidan ingen, det är bara ett fåfängt smygmonumentalt önsketänkande. Ingen tvekan alltså, ändå, om trilogins betydelse.

I Tecken till kärlek inte bara använder Kjærstad denna litterära metod med en massa småberättelser och verfremdungslekar som stojar – på ett humorbefriat sätt – med fiktionen, utan tematiserar i romanen själva berättandets minsta enhet: bokstäverna. Det handlar om Cecilia, en grafisk formgivare och kalligraf som just lämnat en framgångsrik karriär i reklambranschen. Hennes för läsaren ofta tröttande besatthet vid grafiska tecken manifesterar sig i en strävan att skapa ett helt nytt typsnitt, enligt en teckenmystik som går tillbaka till egyptiernas hieroglyfer och deras förmodade förmåga att skänka liv. Men Cecilia blir påkörd av en bil, slungas iväg och vaknar av att en man trevar med fingrarna över hennes ansikte. Hon förälskar sig i mannen som visar sig vara en bagare, en slags stå upp-berättare (vi talar Gilgamesheposet och liknande) och cellist. Han representerar det suggestiva muntliga berättandet och hon det inristade heliga tecknet. Sedan har vi farfadern som hugger tecken i gravstenar och farbrodern som trycker visitkort. Den blandning av liv och död som präglar passionen, präglar också skriften och berättandet lär mig romanen.

Kjærstad har skapat en bok vars konstruktion av berättelser, anekdoter och återblickar är mycket balanserad och välgjord. Det som bryter igenom det välorganiserade lapptäcket är det vilda gestikulerandet, ett energiskt men missriktat försök antar jag, att via en mängd högstämda symboler och fullkomligt oironiska kopplingar till kanoniserad litteratur och skrift frammana det tyngsta meta-artilleriet hos den luttrade läsaren. Det skrivs och ristas och trycks och läses och berättas på ett allvarsamt blinkblinksätt på varje sida. Man får inte en chans att hitta något eget här. Det är som om Kjærstad glömt bort vad det egentligen skulle handla om i sin nit att förmedla sitt budskap. Av kärlek och skrift blev det en så kallad mellanbok.

Viktoria Jäderling
BLM #1, februari 2004