Jesper Larsson _ Snö, tårar

Albert Bonniers förlag

”Varför flyttar man till Haparanda? Varför vill man döda den man älskar? I Jesper Larssons noveller är ingenting självklart.” Baksidestexten på en av vårens första debutböcker som heter Snö, tårar innehåller genrekonventionella inslag av överdrifter och generaliseringar. För även om man sällan läser något så obestämt som Jesper Larssons noveller, är det mycket i dem som är självklart. Som att skildringarna lapidariskt och hållningslöst förmedlar vagt vilsna och oroande tillstånd. Som att novellpersonerna inte reflekterar över sina handlingar. Som att de själva är voyeurer, förföljare och halvpervon som i förlängningen gäckar och retas med själva läsarrollen. De manliga berättarna i Snö, tårar är som osaliga andar som rymt ur en Stig Larssonroman från åttiotalet.

Det betyder inte att Jesper Larsson har skrivit en dålig debutbok. Bortsett från den första novellen – som liknar ett hyperpedagogiskt exempel på icke-utsägandets metodik, och därmed fullständigt dränerats på innebörd – läser jag flera noveller med nyfikenhet och behållning.

Det skapar förstås problem när minimalismen på sina ställen har drivits så långt att man börjar längta efter språkliga 3d-glasögon. Ett problem överlag är att gesterna har blivit så försvinnande subtila, minspelet rört sig så nära det obefintligas gräns att om läsaren inte är tillräckligt medskapande så framträder bara de mest primitiva dragen. Jag kommer att tänka på ett glest stackmoln i upplösning; snart ser man bara en utspädd färg över hela fältet.

Men noveller som ”Gräsöken”, om en familj på semesterresa i USA, reser sig ur obestämbarheten och skapar en egen pastellfärg. Det är märkligt vackert när den lilla svenska familjen hotas av det stora okända. Dottern är på väg att bli kvinna, den lynniga pappan verkar flera gånger vara på väg bort någonstans och det är alldeles för hett i USA. Det är fint med dynamiken mellan växande och försvinnande som blir precis lagom mystisk.

Novellen ”Jag hatar inte barn” är fascinerande för att den saknar en konstruktion att luta läsningen emot. Novellen består av röster som liksom faller in ur skuggorna – främst riktade till ett du: en ung kvinna som ligger intagen, troligtvis på psykiatrisk klinik. Kvinnans familj befinner sig runt sängen och försöker nå fram till henne och varandra. En fragmentarisk skildring, kanske den sjuka kvinnans, interfolierar familjens vilsna repliker, om hur hon i mellanstadiet leker katt och råtta-lek med en yngre pojke som både förföljer och beskyddar henne. Eller är det hon som beskyddar honom?

Ska man våga säga något om bokens tema kan man studera de mänskliga mötenas disharmoni. Personerna leder inte in varandra mot ett gemensamt centrum, istället stöter de in varandras liv som avvikelser och avbrott. Ett annat sätt att beskriva det är förstås att man inte möts alls. I ett par noveller utgör berättaren en osynlig fara i centrum. I novellen ”Elvis” förföljer den manlige berättaren en kvinna, han registrerar henne så noggrant att man som läsare för några ögonblick förlorar honom i texten. Ett effektivt grepp om man vill få läsaren att snegla över sin egen axel.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 01/2003