JT LeRoy _ hjärtat är bedrägligast av allt

Översättning Anna-Lena Jönsson & Eva Johansson
Modernista

JT LeRoy har rest längre än de flesta. Han – om han nu är han – är vid 23 årr ålder författare till två makalösa skönlitterära böcker. Han – eller hon – har skrivit filmmanus, inte förvånande åt Gus van Sant, som vann förra årets Guldpalm i Cannes för filmen Elephant. Båda LeRoys böcker håller på att bli filmer. The Heart is Deceitful Above All Things har just adapterats i en lågbudgetfilm av Asia Argento. LeRoy sägs numera bo i San Fransisco, men han föddes i West Virginia av den 14-årig flickan Sarah, som gav titel åt hans första roman.

Allt vansinnigt och förfärligt i den är sant, har JT sagt. Ett annat rykte säger att JT LeRoy är en fiktiv produkt av mentorn, författaren Dennis Cooper, ytterligare ett att han är skapad av Mary Gaitskill och Gus van Sant i en sorts Warholsk ”livet som konst”-manifestation.

Oberoende av sanningshalten  i den kult som vävs kring honom: JT LeRoy har rest längre än de flesta. Det handlar både om en livet som konst-manifestation och en sanning: Sarah, en heroinmissbrukande truckhora, en s k ”lot lizard”, är JTs mamma, hon är en litterär konstruktion och en modern tragisk musa. Det är vad som skiljer den sentimentala självbiografen som enbart söker bekräftelse och absolution från den konstnär som gör konst av liv – eller liv av konst.

Skitsamma vad som är sant eller inte. Innehållet – vit underklass som lever i lastbilar, på parkeringsplatser, som svälter, knarkar, prostituerar sig, våldtas, misshandlar och misshandlas; och så pojken med det bibliska namnet Jeremiah som från fyra års ålder är utsatt för kontinuerliga övergrepp, men som också lever ut en kreativ frihet i paradoxalt tvångsmässiga identitetslekar – är bara en av orsakerna till varför man drabbas av JT LeRoys böcker. En annan är hur dessa erfarenheter, varifrån de nu härstammar, används i en litterär konstruktion, som jag föreställer mig som en dialektisk process av förtrollning och avförtrollning.

Förlaget Modernista har givit ut JTs andra bok med titeln hjärtat är bedrägligast av allt, en samling berättelser som i själva verket skrevs före debuten Sarah. En eloge till Anna-Lena Jönsson och Eva Johansson, den svenska översättningen är mycket fin. Boken påbörjades under författarens terapi i tonåren och resultatet är en förnedringsupprepning som både påminner om psykoanalytisk praktik och en religiös besvärjelse och suggestion. “I’d like to think I’m a little healthier than Jesus, because I’ve had more therapy than he did”, har JT sagt i en intervju. Upprepningen, kopieringen av sig själv, av en olöslig smärta, kan ha fungerat som en besvärjande avförtrollning av det onda, men leder samtidigt till en sublimering och litterär förtrollning av sällan skådat slag i båda hans böcker.

hjärtat är bedrägligast av allt börjar med att Sarah som 18-åring får tillbaka vårdnaden om sin son Jeremiah som levt ett priviligerat liv som fosterbarn i en medelklassfamilj. Därefter följer nio berättelser som följer en viss kronologi från den första ”vita tabletten” och våldtäkten i ”Försvinnanden”, till den sista berättelsen ”Natuma Street”, i vilken Jeremiah betalar hundra dollar för att bli bestraffad och renad från synd av en professionell sadist.

Däremellan skrattar och snyftar man, ibland är det hemskt och hemskt roligt samtidigt. Här ryms morfaderns, den fundamentalistiske kristna sadistpastorns tortyrtvagningar, aga, psalmer och bibelcitat, med lastbilsdängor som ”Kör du en truck som rullar, finns det en chans att jag knullar” och Sex Pistols ”I am an Anti-Christ”.

Med en förvriden överlevnadslogik byter mor och son identitet oftare än de byter trosor. Relationen är fullkomligt plastisk och texten böljar fram som ”en konstellation av flytande materia”, som Jeremiah säger om sig själv i ett ögonblick av självförtroende. Ingenting är enkelt i hjärtat är bedrägligast av allt. Allt är ihopgyttrat: åldrar, kön, smärta, njutning, synd och förlåtelse. Av syndernas bestraffning får Jeremiah erektion, den penis reser sig, den kropp njuter, för vilken han måste bestraffas. Så framlever han sitt liv enligt en destruktiv cirkulär logik. Den har en motsvarighet i hur texten löper fram och tillbaka med ibland korta, ibland längre intervaller. En sorts cliffhangers, fast mindre som spänningsstrategi och mer som en litterär gestaltning av en komplex sammansättning av känslor och händelser. Denna sammansättning bler alltmer gjuten ju längre man läser, som om LeRoy skriver sig ur ett terapeutiskt idiom fokuserat på känslor till en tydligare konstnärlig drivkraft i de lysande berättelserna ”Kol”, ”Viva Las Vegas” och ”Meteorer”.

Redan i ”Min lilla docka” som är placerad i mitten av boken börjar de olika momenten stöpas samman, de religiösa och de trash-profana. Genuskonstruktionen fördjupas och kompliceras när Jeremiah byter till sin moders identitet i en ceremoniell genuslek. Med superlim och ett tampongsnöre fäst i anus får han styggelsen att gömma sig mellan benen, och så förför han sin mammas pojkvän, den frireligiöse Jackson som gärna leker perversa pappalekar. Berättelsen börjar: ”När Jesus dog grät änglarna och deras tårar förvandlades till stenar” och slutar i en fantasi om en bönstjälk som växer upp i himlen, som ”öppnas som uppfläkt hud och stjälken kommer att splittras som glas” och ”miljoner änglatårar kommer att bombardera jorden och sedan förstenas och bli stenkors”. Kastrationsångest eller kastrationsglädje? Det är hursomhelst mycket raffinerat.

”Min lilla docka” slutar i en sorglig men triumfatorisk profetia: ”Jag ska hämta tillbaka mina änglatårar, förstenade av skräck och förlust.” Så tänker jag mig JTs berättelser: han hämtar tillbaka – igen och igen. Alla sina dödar. Kan inte minnas senast jag tyckte det var så angeläget att lyssna.

Viktoria Jäderling
BLM #1, februari 2004