Juli Zeh _ Örn och ängel

Översättning Lars W. Freij
Norstedts

Med debutromanen Örn och ängel inplacerar sig den tyska författaren Juli Zeh i samma trupp kvinnliga författare som Zadie Smith, Chloë Hooper, Gabriella Håkansson och Helen Dewitt. Det som kännetecknar dem är en lust att söndra och härska i ett litterärt råmaterial som kan benämnas Världen. Författarna har inga problem med att satsa stort och de gör det för egen maskin, även om de slugt använder den manliga, intellektuella idévärlden som bränsle. Här finns ofta en gåta som härmar detektivromanen, så att man både känner igen sig och blir förbryllad. Här finns en liten tanke och en stor tanke som inte kan särskiljas – kittet är lidelse, eller kanske desperation.

Av dessa författare kan Zadie Smith fastslås som den duktigaste, mest kommersiellt framgångsrika och tråkigaste. De andra är spretigare, knäppare och mindre översättbara. Kanske mindre lyckade men mer imponerande.

Jag måste erkänna att jag är lite schizofren. Jag kastas mellan tanken på hur jag skulle önska att Juli Zeh lanseras och hur jag faktiskt tycker att hon lyckas. Det är symtomatiskt hur förlaget har valt att framställa Zeh på omslaget, denna parodi på infotext har ingenting med romanens existens som litteratur att göra, den fungerar bättre som romanattrapp, sorterad genom bokbranschens idiotiska könskategoriseringar: ”Juli Zeh berättar en samtidshistoria om kärlek och krig – och om hur Max blev en bricka i ett spel han aldrig fick chansen att förstå.”

Ursäkta men genusperspektivet! Varför skriver man inte om Zehs förmåga att skriva, hennes goda ansatser att famna politik och europeiskt läge genom en psykotisk existens? Visst handlar det om krig – och kärlek – men det är en kärlek där man slår varandra sönder och samman, knarkar som besatta, spyr, svälter och skjuter ihjäl sig. Ingen får någon, alla torteras av livet innan de går döden till mötes. Vad Juli Zeh gör är att berätta en samtidshistoria om smuts och brutalitet, det allra lägsta och det högsta som inte kan särskiljas. Kittet är, som sagt, lidelse och desperation.

Till handlingen: Jessie, den kvinna som juristen Max älskar är vid romanens början död sedan några veckor, ihjälskjuten under ett telefonsamtal. Det är berättelsens skott i Sarajevo. Därefter ringer en signal i Max öra, en minnets signal som tvingar honom tillbaka till den tid då han som tonåring möter Jessie och hennes pojkvän Shershah på internatskola, förälskar sig i Jessie och blir inblandad som knarkkurir i ett brottsyndikat med huvudfäste i Wien, lett av Jessies pappa Herbert.

I Wien ligger också huvudkontoret för internationell juridik där Max tolv år senare arbetar med utvigdningen mot öst och där Jessie plötsligt dyker upp utan förvarning efter år av tystnad. Jessie som präglats av traumatiska upplevelser under och efter Balkankriget – grovt utnyttjad av pappa Herbert som utvidgat sin verksamhet till handel med serberna, den så kallade ”guns for drugs”, där man använder bosniska flyktingar som knarkkurirer – har blivit mentalt och fysiskt söndertrasad och sorterar alla upplevelser genom en egen fabelvärld. Lite beskt kan man säga att hon är störd på ett intressant och poetiskt sätt.

Och då har jag inte ens kommit in på berättaren Maxs hårdnackat nihilistiska ciceron, radioprataren Clara, som blir besatt av att spela in den drogdeliriska, desperat sorgsna berättelsen på band för transkribering som ska resultera i en avhandling i psykologi.  En berättelse som i sin tur återger den älskade Jessies förvirrade öde, med fabeldjur och allt, vars underliggande stoff är Europa under 1990-talet: EU, östutvidgning, Balkankrig, albansk kollaps, en organiserad, ljusskygg brottslighet som får luft och inspiration när infrastrukturen upplöses och människor tvingas röra sig i oöverblickbara banor.

Juli Zeh rör sig från performativt kvicksmart till outgrundlig, djup och poetisk. Men det är fladdrigt, man saknar karta och kompass. Det är som om författaren vill att allt ska utspela sig på samma plan: poesin, drogerna, politiken, kärleken – inte som ledtrådar i snyggt utplacerade lådor i en uttänkt litterär konstruktion. Så här är livet: associationen, impulsen och slumpen är betydelsefull såväl ideologiskt som realpolitiskt som privatpsykologiskt. Så här kaosartat framstår det för den lilla mänskan som vacklar mellan kamikaze-omnipotens och total maktlöshet.

Men en bok är en bok är en bok som inte får rasa samman helt om den vill kommunicera något och inte bara vara upptagen vid sin privata skapares självuppfattning som gud, genialisk improvisatör och skapare av förklädda, demoniska bifigurer (som denna roman inte lider brist på). Så här är det – men räcker det? Måste inte litteraturen förmedla åtminstone en tanke bakom kaoset, en samlad vision, ett hårt eller mjukt löfte? – Annars räcker det ju med att titta på teve, gå ner i tvättstugan eller supa sig aspackad.

Viktoria Jäderling
BLM nr 4, augusti 2003