Kerstin Thorvall _ Upptäckten

Albert Bonniers Förlag

Kerstin Thorvall har skrivit ännu en skamlöst utlämnande självbekännelse, nu med dödsångesten kippande i strupen. Alla som har läst Thorvalls krönikor, romaner och kåserier och sett hur hon förvandlar erfarenhet till stil och språk kommer att känna igen sig i Upptäckten. Och inte. Här är Thorvalls persona en bruten och förvirrad gammal tant, som måste ha kontakt till varje pris. Jag vet inte om det är läskigt eller bara följdriktigt. Varför inte följa författaren rätt in i döden? Varför inte redan nu börja tala om henne i förfluten tid? Varför inte ta del av kisseriet, ögondropparna, darret, nacksvetten, förstoppningen och skammen över att ha svikit?

Skammen är delvis ny. När Thorvall inte längre kan döva ångesten med dans, halvpsykotiska förälskelser och sex finns inget mentalt skyddsnät. Två barn har brutit med henne, istället bläddrar hon i adressboken efter folk att slå ihjäl lite dödsångest med, kristeamet och psykjouren inkluderade. Varje morgon ringer hon hemtjänsten och frågar vem som kommer, ifall att de har GLÖMT BORT henne totalt.

Det är sorgligt. Thorvall har alltid varit pubertal på ett kul och emancipatoriskt sätt. Här har hon regredierat ytterligare; eller här är hon å ena sidan precis så klarsynt, återblickande och hälsoklen som en sjuttiosexåring är – å andra sidan är hon fem år gammal och vill (fortfarande) vara i världens centrum. Det är en något virrig bok. När Thorvall försöker minnas sitt sjuttiotal och alla unga och gamla, håriga och hårlösa, mörka och bleka män som tagit på henne och gjort henne stormkåt, hela jävla grekiska dramat som varit hennes liv, blir det en svepande favoritrepris för de allra mest hängivna fansen.

Viktoria Jäderling
BLM nr 3, juni-juli 2003