Max Andersson _ Döden

Galago

Om man ska tro psykoanalysen så har alla människor sjuk humor. Men långt ifrån alla vill kännas vid den. Driver man den sjuka humorn för långt blir det egentligen inte alls roligt ur existentiell synpunkt. Galghumorn mer än buskistrams skojar om sådant som vi ägnar dagarna åt att förtränga: död, sjukdomar, förruttnelse – det för oss alla gemensamt. Galghumorn är egentligen bottenlöst Allvarlig.

Litterär humor slipper aldrig undan galghumorn. Den måste blinka med ena ögat och samtidigt avslöja ändlös spleen med ett oförlöst pokerfejs. Paradoxalt: naket men beslöjat. Roligt men skittrist. Cyniskt men hoppfullt. Litterärt som fan.

Lika kluven som galghumorn känner jag mig inför galghumorn. Visst är det kul att serietecknaren Max Andersson ritar och skriver om stympade kroppsdelar, förrymda och förgiftade mänskliga organ, stackars dysfunktionella cyborgsbarn som lastbilspojken och vrakpojken (påminner mycket om Tim Burtons sagofigurer), om barnmördare och föräldramördare – och som sot på askan: Döden själv (en söt, skallig liten sak)? Det är roligt, tänker jag men skrattar inte en enda gång. Skrattet hinner inte ens ”fastna i halsen”, som man gärna säger när man drabbas av någons galghumor.

Max Anderssons galghumor är alltså tråkig, det får jag acceptera. Eller så är helt enkelt galghumor ganska tråkig, den är pretentiös och ängslig för att den inte samtidigt ska vara allvarlig. Den är så rädd för ytan att den byter ut pilsnern och clownnäsan mot de allra bottenmörkaste splattermotiv den kan komma på. Den suger sig fast i botten och låtsas som att det är det som gör den så kul – och därmed existentiellt hoppfull för alla människor som vågar skratta döden rakt upp i ansiktet. Galghumorn säger att vi alla ska dö, tillsammans, för vi skrattar åt döden, tillsammans. Det är falskt. Det är inte ett dugg roligt.

Jag läser alltså om Max Anderssons nya seriebok Döden med avsikt att ignorera galghumorn; att inte känna mig tvungen att skratta åt att Döden får avslag från a-kassan och börjar arbeta som dagisfröken. Ser jag något annat?

Jag ser någon som skapar berättelser av sina ”sjuka” associationer. Det uppskattar jag. Jag ser kroppsångest i de förrymda organens uppror. Jag ser en respekt för det aparta och trasiga, låga och lilla.

Sedan anar man en del psykoanalytiskt idégods, som skräddarsytt för att tolkas och analyseras, eller vad sägs om Candys ex-make som klämmer pormaskar och masturberar, råkar befrukta pormaskarna med sin sperma och reproducerar sig själv i ett oändligt antal kopior formade till en hängiven och ondskefull privatarmé?

Men om berättelserna hämtar inspiration ur psykoanalysen, präglas själva berättandet av stela symbolvärldar, som trots sitt innehållsdigra stoff, känns lika träigt och oböjligt som jungianska arketyper. Det är provocerande att inte få låta sig utmanas mer av döden. Att döden inte känns värre än en gullig skrämseleffekt i en tonårsskräckis. Om det är Anderssons anspråkslösa ambition är det okej. Fast jag anar större pretentioner och då väljer jag hellre att skratta rått och ytligt åt tramsigt snusk och billig lyteskomik. Eller att skratta åt Det sjunde inseglet. Eller att gråta över att döden faktiskt inte alls är lika komisk som exempelvis Gud.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 07/2003