Ian McEwan _ Försoning

Översättning Maria Ekman
Ordfront

Ian McEwans förrförra roman på svenska: Kärlekens raseri från 2000 (romanen Amsterdam kom ut 2001) har en inledning som är oförglömlig. Den är så bra att den riskerar bli romanens fall. Resten av berättelsens 250 sidor kan omöjligt leva upp till skräckfascinationen som planteras när några män ska försöka förhindra att en liten pojke försvinner upp i en skenande luftballong.

Det moraliska dilemmat är obeslöjat och konkret: fem män håller i varsin reptamp och kämpar frenetiskt för att ballongen inte ska släppa mark. En efter en släpper taget varpå ballongen lyfter och slutligen svävar iväg över trädtopparna med en ensam dödsdömd man hängande kvar. Det är inte bara en djupt oroväckande scen, utan även sorglig och alldeles briljant skriven, som om Ian McEwan har tillgång till helt nya psykologiska parametrar.

Den senaste romanen på svenska, Försoning, har vunnit en massa priser och – inte helt förvånande – håller den på att filmas av någon amerikan tänker jag, för jag får hela tiden för mig att det är i USA som denna roman utspelar sig och att författaren är amerikan. Det är något med den episkt svepande sentimentaliteten, njutningen av den till synes menlösa miljöbeskrivningen som vill levandegöra tid och plats i sin totalitet på ett sätt som påminner om klassisk, realistisk romankonst och “djuplodande psykologiska porträtt“ à la Henry James.

Här finns gott om intrig, liksom olyckliga, kära, onda eller skuldmedvetna människor som aldrig glömmer, men på något sätt får försoning.

Man kan säga att hela romanen fungerar metatextuellt som en gåva till de som blivit svikna och nu, genom den omsorgsfullt välskrivna och kärleksfulla berättelsen får upprättelse, får sina liv rekonstruerade av romanens berätterska och fiktiva författare, Briony Tallis. Det handlar om litteraturens tröst och mening: människor kan få sina liv konsoliderade, de kan återuppstå, förlåta och få det de egentligen aldrig fick.

Perspektivet kompliceras av att den fiktiva författaren, en i romanens inledning trettonårig flicka, besatt av sin egen förmåga att förvandla sin omgivnings mognadsprocesser och intriger till text, också är centrum för själva brottet. Detta brott är förstås en lögn, en lite obegriplig sådan, vilken på sätt och vis skapar problem för romanens trovärdighet vilka metatextuella finesser man än läser in i den. Som blivande miniförfattare begår hon dessutom sina första misstag: hon blandar ihop sin begåvning att fantisera med verkligheten, och vad gäller verkligheten att det handlar om att lyssna och notera händelseförlopp lite från sidan, utan att intervenera. Livsfarligt för en lillgammal moralist som lider av monomani.

Det hela börjar på engelsk landsbygd under idyllisk förkrigstid i mitten av trettiotalet. Briony Tallis råkar genom sitt flickrumsfönster se ett laddat möte mellan sin äldre syster Cecilia Tallis och gårdens Jean: arbetarklasskillen Robbie som tagits under armarna av familjen och fått sina studier finansierade. Briony läser in farliga konsekvenser i episoden, och ser sig som dess självklara befriare, dels för att hon verkligen tror på dess akuta allvar, som ett barn, och dels som ett sätt att äntligen få upprättelse, som missförstådda barn vill få upprättelse. Kort sagt äntligen få sitt genombrott som människa.

Robbie och Cecilia, kärleksparet, de svikna, utgör två av romanens tre perspektiv, Briony det tredje, samt att Briony, som åldrande författare, är romanens konstruktör som drar i de fiktiva trådarna från nutidens London.

Alla inblandade skiljs åt genom händelsen. Det blir krig och de framlever på respektive håll, den ena oförlöst, de två andra ändlöst oförsonliga. Visst är det välregisserat, bitvis suggestivt och beskrivningen av ett militärsjukhus i London på fyrtiotalet är omsorgsfull och levande men på ett troskyldigt sätt. Visst är också brottet oförlåtligt, upprörande i sin grovhet – ett barns lögn, som ruinerar en annan människa moraliskt, känslomässigt, materiellt. Under läsningen väntar jag dock otåligt på ballongen, det som förvandlar läsningen av en finfin bok till en romanupplevelse. Jag minns Kärlekens raseri på grund av en skicklig ballongskildringen på femtio sidor, resten har jag nog glömt. Försoning är i jämförelse jämnare, alldeles genomgedigen och nästan menlös.

Viktoria Jäderling
BLM nr 5, oktober 2003