Merete Mazzarella _ Linjer mellan stjärnor

Forum

Det är på 1930-talet i Uzbekistan. En rysk neurolog intervjuar en 38-årig herde:

“Hur skulle du vilja beskriva dig själv?”

“Jag kom hit från Uchg-Kurgan, jag var mycket fattig och nu är jag gift och har barn.”

“Är du nöjd med dig själv eller skulle du vilja vara annorlunda?”

“Det skulle vara bra om jag hade lite mer jord och kunde så lite vete.”

“Och vilka är dina brister?”

“I år sådde jag ett pood vete. Och vi håller på att rätta till bristerna.”

“Men folk är olika – lugna, hetlevrade och ibland har de dåligt minne. Hur är du själv?”

“Vi sköter oss bra. Om vi vore dåliga människor skulle ingen respektera oss.”

Replikskiftet kan läsas i Merete Mazzarellas essäbok om identitet, Linjer mellan stjärnor. “Känn dig själv”, står det inskrivet i templet i Delfi som en uppmaning till självreflektion. Ändå är det slående hur tidsbunden frågan om identitet framstår i ovanstående intervju – eller åtminstone vad vi idag lägger in i begreppet identitet. Så tidsbunden att den snabba utvecklingen – som enligt Mazzarella ökat behovet av att tala om identitet – kanske sprungit om själva frågan. Vilket egentligen är ett absurdt påstående. Är det inte längre viktigt att “känna sig själv”? Jag antar att det beror på hur frågan ställs. Något som historien visat är att självreflektionen, hur smärtsam den än är, förutsätter ett visst privilegium. Att ha eller välja en identitet framstår i Mazzarellas bok som ett privilegium, en lyx.

En annan sak: Är inte “identitet” ett sådant ämne som blir suddigare ju mer man betraktar det? Ju mer man tittar efter, desto mindre framstår människan som människa, var det Brecht som sa det?

Mazzarella som är litteraturvetare väljer att se identiteten som en berättelse, med sin egen finlandssvenska identitet som utgångspunkt. Därifrån tar hon tag i ämnet med en allomfattande besatthet och strör rikligt med exempel, anekdoter och citat omkring ämnets givna utsiktspunkter; kön, klass, yrke, plats, hem, nation, familj, skola. Det är ofta roligt, belysande och ganska motståndslöst. Man kan vara ex-svärdotter till fler än två personer, halvpolack och fjärdedels syrier eller folkskolelärare och bög med östeuropeisk bakgrund. Sådana crossoverhistorier.

På ett föredömligt sätt ställer Mazzarella en mängd frågor och presenterar alternativa uppslag som det perfekta utgångsmaterialet för reflektion. Men om man länge intresserat sig för identitetsproblem önskar man att Mazzarella inte hade lämnat allt så öppet. En trivsam essä om identitet i stort och smått skapar inte minst en olycklig ämnesnivellering. Jag tappar greppet om vad som är viktigt, vad det hela handlar om.

Med ett intresse för identitet i största allmänhet smiter man förstås lätt undan ett djupare politiskt resonemang. Det är helt klart den heterogena individen snarare än den homogena gruppen som Mazzarellas kramar. Och då är jag tillbaka där jag började: identiteten som individens privilegium. Ett privilegium som finns inom vissa grupper.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 02/2003