Haruki Murakami _ Norwegian Wood

Översättning Eiko & Yuikiko Duke
Norstedts

Den japanske prosaisten Haruki Murakami. Han är rätt snygg och det litterära Japans i särklass mest populära exportprodukt sedan ett decennium tillbaka. Politiskt outgrundlig och småmystisk. Han är konservativ, men han är det med stil. Han har skrivit dussinet drömska romaner, ett par reportageböcker om AUM-sektens tunnelbaneattack och bl a en novellsamling löst sammanfogade till en jordbävning i Kobe. När han nu fångas upp av Sveriges andra största förlag är jag bara förvånad att det inte har skett tidigare. Då pratar jag om den uppenbara satsning som det här är, inte om den ensamma samling noveller som Per Gedin gav ut 1996 under namnet Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser.

Haruki Murakami tar gärna vägen via västern. Han älskar den manliga amerikanska 1900-talslitteraturen (Capote, Fitzgerald, Theroux, Chandler, Hemingway, Carver) och den sofistikerade populärkulturen; jazzen, popklassikerna. Amerika älskar Haruki tillbaka. Läser man Murakami i engelsk översättning befinner man sig långt ifrån politisk exillitteratur eller världslitteraturförfattare med postkolonialistiskt komplex à la Arundhati Roy eller Salman Ruschdie. Det är som om böckerna är skrivna för att såsmåningom ta sin sanna skepnad i engelsk översättning där de japanska egennamnen ger det hela en tilltalande touche av exotika, som löften om svalkande originalitet.

Kanske inget fel i det. Mats Karlsson pekar i en kritisk essä i BLM nr 3 på att det tvivelaktiga snarare ligger i att Murakami i såväl Amerika, Frankrike, England, Sverige, etc tas emot som en tungviktig kvalitetsförfattare. Han har en poäng. Murakami betraktar också sig själv som populärförfattare, med sin viktigaste gärning som översättare av amerikansk litteratur. Mina spekulationer lutar åt att Murakamis genombrott sammanföll med en särskild typ av nostalgisk, lekfull och smartsmart postmodernism som var i ropet bland såväl kritiker som läsare. Men egentligen tycker jag att det är skitsamma. Murakami är världens bästa godis och godis är gott. Godis behövs. Också i litteraturens värld. I synnerhet när en slags postkolonial samvetslitteratur – en politisk korrekt, modernistisk ”världslitteratur”, ibland smal, ofta maskerat smal, exotiskt kryddad för en västerländsk crossoverbokmarknad (och filmdito förstås) – är den enda som får representera länder bortom Europa och USA. Varför kan man inte ta del av japanska bästsäljare? Kanske för att det rubbar våra föreställningar om vilken sorts kommersiell lightkultur som är legitim, vi vet vilken.

Å andra sidan är det viktigt att fråga varför de svenska förlagen väljer att översätta ny japansk litteratur vars upphovsmän/kvinnor först måste silas genom, ompaketeras och göras till varumärken på en amerikansk bokmarknad. Varför översätta det som vi så uppenbart känner igen och som vi redan kan läsa på engelska? Varför inte utnyttja landets Japankännare istället som kan tipsa om ny, okänd japansk litteratur?

Murakamis genombrottsroman Norwegian Wood (Noruwei no mori, 1987) är heller inte det bästa valet av Norstedts enligt min mening. Efter drygt hundra sidor känns den allra mest som tomt godispapper i en Twistpåse. Man börjar vänta på miraklet, peripetin som ska kasta nytt ljus på det man läst. Så fortsätter den i tre hundra sidor till.

Om man nu vill introducera Murakami med en rak och lättsmält kärleksroman borde man ha valt en kortare och tematiskt likartad historia som South of the Border West of the Sun innan man går på de tyngre böckerna som luftigt blandar japanskt och amerikanskt, realism, SF-dystopi, fantastik och deckarpastisch i sprallig pomo-stil.

Norwegian Wood kan i bästa fall sägas vara en blandning av Catcher in the Rye och Claes Hylingers Ett långt farväl. Här finns en lakonisk och sorgsen humor, en kronisk längtan bort och en bitterljuv nästan sjuklig kärlek till ett underskönt väsen kallat Naoko. Har man läst Murakami känner man igen kvinnorna som älskas; de är nästan alla samma frånvarande, psykiskt klena, men oh så vackra, drömska offer. De tillhör en alternativ värld som nästan alltid figurerar i Murakamis texter, och inte alls självklart som allegorier.

I en av Murakamis bästa romaner Nejimaki-dori kuronikuru från 1994 eller The Wind-Up Bird Chronicle står det: ”I have had relations with women in my dreams … or in some world that, within the limits of my vocabulary, I could only call a dream.” Kvinnorna är mentala idéer som vägleder in i de gömda, alternativa liv som vår tillvaro vilar på. Jag undrar om man inte måste köpa idén om dessa parallella universa för att inte avfärda Murakami som nostalgisk bakåtsträvare.

Någon har sagt mig att Murakamis manliga protagonister är oantastliga. Jo. Watanabe är tilltalande självironisk OCH slackermässigt popreferensmatad OCH ödmjuk OCH har en helt överjävlig, självutplånande förmåga att älska, trots att han inte är älskad tillbaka, vilket bara gör honom ändå mer ljuvlig och utomjordiskt tidlös – eller kanske historielös. Norwegian Wood har som kärleksroman egentligen alla önskvärda element, till och med sex!

Problemet med hela romanen är att istället för den sedvanligt utsökta och exakta prosan krämas det på med tomt skramlande gråtmilda sentenser. Och en smygande känsla av poänglöshet infinner sig – Naoko är tråkig, Watanabe är tråkig och jag har skittråkigt. Och varför kunde det inte handla om den mycket roligare och tuffare Midori som är olyckligt kär i Watanabe istället?

Viktoria Jäderling
BLM nr 4, augusti 2003