Nina Burton _ Det som muser viskat. Sju frågor och hundra svar om kreativitet

Symposion

Nina Burton har skrivit en essä om kreativitet: Det som muser viskat – Sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet. Burton borde vara lämpad för ämnet, en egensinnig essäist (Det splittrade alfabetet, 1998), poet med utsökt språkkänsla (De röda minustalen, 2000) och inte minst känd för kreativa korsbefruktningar mellan konst och naturvetenskap.

Att ordet “kreativitet” är lika abstrakt, svårfångat och outtömligt som “människan” eller “livet” blir snabbt uppenbart. Det krävs att man väljer riktning och nivå för att det inte ska bli religion av det hela. Burton väljer i sin essä om inte en religiös hållningslöshet, så åtminstone en genomgående svävande och traditionsbejakande hållning. Här finns en del rimliga om än ganska självklara nyanseringar, tyngre ställningstaganden får man läsa mellan raderna – flankerade av flowforskare och kreativitetspsykologer.

Essän tar avstamp i en undersökning av nobelpristagare och orienterar sig i skapandets förutsättningar och uttryck i jakt på kreativitetens essens. Med ett övergeneröst namndroppande av den kreativa kanons största kändisar får vi exempelvis veta skillnaden på masters och makers. Shakespeare och Mozart var mästerliga regelryttare, medan James Joyce och Haydn var spralliga förnyare. Vi får lära oss om skapandets estetiska dimension: Copernicus lutade sina teorier mot en grundmurad tro på världens skimrande estetiska ordning. Och så är det fortfarande. Medan den samtida konsten tjatar om skillnader, värdeupplösning och disharmoni ägnar sig naturvetenskapen åt ett klassicistiskt jublande av skönhet, balans och enhet.

En kreatör i genomsnitt är en mångskiftande (rentav sexig) person som laddas i spänningsfältet mellan romantisk intuition och klassisk formdisciplin. Man kan inte bara lyssna till det omedvetnas anarkistiska signaler, man måste vara en do-er. Det som Burton upprepar allra oftast är att det krävs tid, bildning och stenhårt arbete för att snilleblixtarna ska inträffa. Artificiella stimuli? Kaffe kan snabba på processen, däremot blir man inte smartare av amfetamin eller alkohol, även om hämningarna släpper, menar Burton. Kreativitet måste till syvende och sist vara en fråga om kulturella och historiska värderingar. Kanske finns det till och med de som uppskattar amfetaminbaserad konst, tänker jag.

Kreativitet är ett lite äckligt ord. Frireligiöst och nyliberalt liksom. Jag associerar till företagskonsulter som lär ut hur smidigt och snabbt man kan avskeda personal. Jag tänker på läsrörelsens bok i McDonalds kidslåda. Jag tänker på “Bästa formen” på SVT. På den “svenska designboomen” som förvandlats till kreativitet i statens tjänst. Och jag tänker på kreativitet som imperativet i all pedagogik numera. Den unge som inte själv kan ta reda på Kinas största flod kan dra åt helvete.

Jag sympatiserar alltså till viss del med Nina Burtons vilja att skilja på saker och ting. Däremot mynnar essän ut i en samtidstypisk modernitetskritik som på många sätt är lika tidsanstruken, nyhetsfixerad och likriktad som det den riktar sin kritik mot. Det handlar om en typ av lite ängslig kulturanalys, som gärna vill visa sig tolerant och förstående inför den tekniska och kulturella utvecklingen, samtidigt som den vimlar av varnande pekfingrar och dystopiska, nedslående exempel riktade mot TV, video (!) och internet. Klyschan som målas fram i Nina Burtons fall är att vi har blivit såna stressade uttryckskonsumenter och trendbevakare att vi har tappat urskillningsförmågan vad gäller äkta konst. “Man köper hellre nya och lättlästa böcker än återkommer till en klassiker.” Jag antar att man tidigare läste Aristoteles mellan plogen och vattenpumpen. Innan man dog i barnsäng.

“Kreativitet” har blivit ett urvattnat ord och det finns de facto mer konst idag – därmed finns det också mer dålig och ytlig konst. Det betyder inte automatiskt att det som verkligen betyder något försvinner. Med den inställningen tycker jag inte att man ska ägna sig åt kreativitetsforskning, för då har man uppenbarligen missat något.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 03/2003