Sara Villius _ Battle

Norstedts

Något i mig gör mina kläder fula. Men jag kan känna mig snygg och väldigt trygg i någon annans kläder. Då utstrålar jag något speciellt och den äldre killen får grönt ljus att bli tänd på mig och jag blir euforisk och rädd. Om jag vore fjortis vill säga. Men Fjortisen kan också ses som en metafor för ett osäkert, självmedvetet och farligt potentiellt levnadstillstånd. Jag tror att man kommer att återkomma till det så länge man lever.

Sara Villius nya bok Battle är kompromisslöst lojal fjortisperspektivet. Hennes texter genomlyser små och starka människor med stora känslor och med denna sin andra bok träder hon fram som en 00-talets Inger Edelfeldt.

Textväven ser förstås annorlunda ut. Hade det varit för tio år sedan hade förläggaren sagt: Kom igen! Vad är det här lösa rader? Kom tillbaka med noveller, eller ännu bättre en roman. Bara några gånger tänker jag det själv. Texten är ganska gles, extremt lättläst, ibland slarvig.

Jag tappar lusten att formulera mig kring Battle, jag vill inte sätta igång en tankeprocess utanför den. Jag läser inte boken, jag är i den. Sara Villius är helt enkelt en utmärkt poplyriker som skapar vinnande popmagi.

Hur ser det ut? Boken består av en samling fragment – från några rader till flera sidor långa – om helt vanliga känslor av begär, kärlek, äckel, längtan och depp. Det är en bok vars ämnen inte så mycket är ämnen som stämningar, röster, skärvor:

“Det var en sommardag på vår gata när du hade hittat din ’Hemliga skatt’ vid Ekebybruket. Du kom upp i lägenheten med de vackra keramikskärvorna med olika färger och former. Du var så ömsint när du räknade din skatt med dina varsamma varma händer.”

Hur låter det? Sara Villius sträcker fram händerna fulla med trasiga och vassa porslinskärvor. Man tar emot, manad av rösten som känns helt äkta och lite närgången. Rösten blir skärvornas bärande form. Den är stark, helhjärtad och successivt vinner den min respekt. Hur beskriver man en röst? Röst är en kvalitet som har med språklöshet att göra. Villius skriftspråk är fattigt, det är rösten som är rik på nyanser, från hjärtinnerlig och uppfläkande, till vass och integritetspräglad. Den är ofta lika tonsäker vad gäller det psykiska livets infraljud som Cecilia Davidssons.

Samtidigt har den en barnsligt tydlig känsla i sig. Att det är en medveten strategi är det ingen tvekan om: explicit gör Villius skillnad mellan att säga och skriva som två mångtydiga handlingar verksamma på olika plan. “Babyflickan”:

“Tänk att jag kunde få dig. Tänk att du är min. Du är det finaste jag vet. Åhh, det finaste jag vet. Och det är så jag säger det, men det är inget nån vill läsa. Det är rymden och solen och allt det där. Det går inte att skriva om, men du är det finaste jag vet. Åhh, det finaste jag vet.”

Det påminner om en sång jag just lyssnade på: “ohhh honey honey honey, it’s been such a long long time… baby baby baby… misty blue…”, sjunger en kvinnlig röst om och om igen (A Million Sons) – och gör mig, faktiskt, varmt euforisk.

Jag önskar att det funnits böcker som Battle när jag var yngre, då (liksom nu) lyssnade jag på musik när jag ville ha troget snabbverkande tröst, distraktion och glädje.

Viktoria Jäderling
BLM nr 6, december 2003