Seriekonst nu: Lena Ackebo, Julia Peirone, allt för konsten 3, Anneli Furmark, Jason, Kati Kovács, Henrik Lange, David Liljemark, Coco Moodysson, m fl

På golvet hemma ligger en maffig hög med svenska seriealbum som kommit ut under det senaste året på Galago och Optimal Press. Det är tillräckligt många för att inte behöva lämna lägenheten på några dagar, men är det nog för en inventering av svenskt serieklimat? Det är svårt att lokalisera svenska serier idag, det finns färre kanaler mot en professionell serieproduktion och jag gissar att tecknade serier fortfarande har en viktig bas i fanzinens dolda men bördiga mylla.

Å andra sidan visar högen på golvet på en numera klassisk rörelse: fanzinens intåg i etablerade fora – som ett uttryck för allas längtan efter det äkt-ursprungliga, det repade originalet, efter nu-känslan i det ofullbordade. Hur ska man annars tolka exempelvis Gunnar Krantz och Karna Ruseks medvetna slarvestetik i den nordiska serieantologin allt för konsten 3 ? Och Rasmus Gran – uppmärksammad för sina självbiografiska serier – är uppenbart en skicklig tecknare, men har inte minimalismen i de svartstreckade rutorna nära släktband med skissen?

Seriealbumen på mitt golv spänner annars en bred båge mellan snyggt och fult. David Liljemarks seriealbum Susanna & Bo är ett tilltalande exempel på klassiskt ful, slickad sereteckningskonst medan Daniel Ahlgrens metaäventyr “Tintin på Lister” i allt för konsten 3 är ett exempel på klassiskt snygg. Anneli Furmarks fult tecknade självbiografiska album Labyrinten utspelar sig i ett tydligt antiesteticerat och sunkigt sjuttiotal. Mest estetisk är inte en svensk, utan norrmannen Jason vars serieroman Järnvagnen efter en norsk deckarklassiker av Stein Riverton utkom på Optimal i höstas och vars finurliga, tecknade kortprosa finns i allt för konsten 3. En annan snyggestet i samma antologi är finländaren Pentti Otsamos serie “Livet under krigstider”.

Däremellan finns de mindre lättfångade fulsnygga serierna som eventuellt pekar mot nya horisonter, med namn som finskan Katja Tukiainen (se www.katjat.net) vars tuschplumpiga graffitisaga “Secret” är det mest tilltalande man sett på länge, eller isländaren Bjarni Hinriksson som blandar mytologiskt kitsch och barbieestetik med naivistiskt tecknade karaktärer. För att inte tala om finska Kati Kovács vars egenartade album Kartongbarnet utkom förra året på svenska, som i stil med Joakim Pirinen skapar en helt egen osmickrande urban mytologi. Kovács visar till skillnad från många svenska serietecknare prov på ett flerdimensionellt berättande som tar risker.

I Sverige har den fulsnygga serien redan mutat in och skapat en etablerad estetik, främst odlad inom den självbiografiska genren, med representanter som Åsa Grennvall och Coco Moodysson. Grennvalls bidrag i allt om konsten 3 som utspelar sig på en psykiatrisk klinik är ett stycke väldesignad ångest, sedvanligt lakonisk och stillastående. Såväl färger som former är provocerande retrotrendiga, vilket bäddar in utsattheten – gör den till och med tilltalande. Coco Moodyssons nyutkomna album Coco Platina Titan Total är naknare och i svartvitt. Det handlar om ung vilsenhet i den första bostaden, om att fixa bort oskulden med den snällfula äldre killen eller bli knullad “okänsligt och dåligt” av den känslige konststudenten Jan. Förutom en motbjudande kroppslighet, präglas hela albumet av en alienation som yttrar sig i existentiellt äckel. Det som är skönt med Moodyssons serier är att de inte följer regeln att tjejer ska vara gulliga när de lämnar ut sig. Det är effektiv fulsnygg seriekonst – men inte gullig.

Till stor del består de svenska serierna av idel igenkänningseffekter. Ett slags stereotypisk svenskhet tar form från självbiografiernas socialpsykologiska tunnelseende till satirens glada Ackebo-land. Det finns en enorm självmedvetenhet som i längden lär bli en återvändsgränd för tecknarna. Vad finns kvar när arsenalen av svensk tråk och melankoli är förbrukad? När jaget är tömt? I Henrik Langes nya seriealbum Välkommen tillbaka åker en ensam man på semester till Egypten. Resan bär rakt in i en självupptagen människas ångestproblem och när inte dessa skapar nya dimensioner för läsaren återstår en fadd smak av halvrasistisk småskurenhet. Jag vet inte vad, men jag vill ha något mer.

Tecknarens närvaro i serien har samtidigt blivit så stark på sina håll att man misstänker utbrytningsförsök (Moodysson, Rasmus Gran). I Lena Ackebos senaste album Rysk räka gör hon parodi på Joanna Rubin Dranger (skriver “tecknad poesi”), Cecilia Torudd och sig själv. Ackebo har i Rysk räka skapat ännu några upplivande serier, flera så träffande och subtila att man får en klump i halsen. Lite nedslagen blir jag vid tanken på att Ackebo slår det mesta i Sverige just nu med hästlängder – vare sig det gäller satir eller svensk vardagsspleen.

Men kanske pekar Ackebos spralliga Drangerparodi mot något nytt. Den mest originella boken från Galago under förra året är blind smek min kind av Julia Peirone. Den består av grovkorniga och vardagliga foton där en flickas vita konturer målats in i bilden. Hon härmar och leker med bildernas personer, viskar i någons öra, smeker en annans huvud, ger fingret åt en fotbollspelare. Hon är osynlig, men seende. Hon skapar rörelse i bildens stelnade situationer och rubbar därmed de givna, välbekanta positionerna; gör dem nya och främmande. Och vad är det om inte tecknad poesi?

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 04/2003

Rysk räka
Lena Ackebo
Galago

blind smek min kind
Julia Peirone
Galago

allt för konsten 3
red. Ingemar Bengtsson
Optimal Press

Labyrinterna och andra serier
Anneli Furmark
Optimal Press

Järnvagnen
Jason
Optimal Press

Kartongbarnet
Kati Kovács
Optimal Press

Välkommen tillbaka
Henrik Lange
Optimal Press

Susanna & Bo
David Liljemark
Optimal Press

Coco Platina Titan Total
Coco Moodysson
Optimal Press