Joyce Carol Oates _ Samtal med Stig Björkman

AlfabetaAnamma

På många sätt förkroppsligar Joyce Carol Oates den stereotypiska bilden av 1/ en författare; hon arbetar precis varje dag, nej, hon skriver varje dag – det är inget jobb, utan ett måste, den fiktiva världen är en motverklighet hon måste ta itu med och 2/ en amerikan; i henne flyter irländskt, ungerskt och judiskt blod, hon växte upp på landsbygden på en gård utanför Lockport i staten New York, hon hade ansvar för hönsen, det var knapert och hon blev den första i släkten att gå vidare från high school, den första att göra det mesta, ta universitetsexamen, skriva, hennes föräldrar är mycket stolta och 3/ en kvinnlig författare som är lika skicklig på ondska som Charlotte Brontë, har lika djupa kunskaper i skilda ämnen som Emily Dickinson – detta trots kvinnornas hermetiskt slutna, inrutade och på ytan genomtråkiga liv. Dessutom är hon mer lik Virginia Woolf än Nicole Kidman, med eller utan lösnäsa.

Filmaren och författaren Stig Björkman, som tidigare skrivit intervjuböcker om Woody Allen och Lars von Trier, har fört samtal med JCO om hennes författarskap och det har mynnat ut i en ny intervjubok. Två människor med en romantisk tro på konsten möts i ett material som är oupphörligt spännande och brett i upplägget. Det är en bok som är rakt igenom generös, lustfylld och trendmässigt ogarderad, präglad som den är av genomärlig nyfikenhet.

Stig Björkman fokuserar till stor del det tidigare författarskapet, alltså diskuterar de flera böcker ännu okända för en svensk publik. Björkman ställer enkla frågor: Hur ser en vanlig dag ut för dig? Och till synes enkla frågor: När bestämde du dig för att offra Edwin i Cybele och rädda Ingrid i Man Crazy? Samtalen blir väldigt roliga. Förutom litteraturen pratar de om hennes arbetsrum, om husdjur, om boxning, musik och svenska långtidssjukskrivningar. Samtalet orienterar sig i yttre rum vilket är logiskt eftersom JCO författarskap är så knuten till olika platser: Lockport, Detroit, Los Angeles, New York – hela tiden Amerika som hon tittar på genom den prisma som är hennes konst.

Det politiska Amerika är upphovet till alla romaner, enligt Oates, men de individuella öden hon skildrar och själva skrivprocessen är alltid djupt existentiella. Oates citerar sina romankaraktärer som om de levde på riktigt och hon säger sig aldrig ha träffat en människa med samma livaktiga fantasi som hennes fiktiva gestalter. Hon är dom och dom är hon. Därom talar hon med religiös övertygelse. Ett exempel: den lyriska romanen Wonderland skrevs om då Oates en tid efter utgivningen drömde fram ”det sanna förloppet” och därmed såg sig nödgad att stöpa om slutet inför pocketutgåva och nytryck. Mystiken finner man alltid alldeles intill den mest träskiga verkligheten. Det tror jag är väsentligt om man vill säga något om Oates författarskap.

Kan man älska både Nabokov och Oates? Ett av de roligaste samtalen handlar om romanen Childwold från 1976 som är en sorts alternativ Lolita-historia. Oates: ”Nabokov är ingen av mina favoritförfattare eftersom han är så självmedveten och överlägsen i förhållande till sina gestalter. Han är så inbilsk och uppblåst att jag ryser och i mina ögon är allt detta ett tecken på en fåfäng, ovänlig och njugg människa. Jag har alltid känt att de invidider som Nabokov hånade och parodierade har helt andra, mycket särpräglade personligheter, och att de vet mycket som denne självgode författare inte hade en aning om.” Vilket förstås säger mer om Oates än om Nabokov. Hon är ingen moralist, däremot märker man en djupgående idealism: Nabokovs skrivkonst handlar om skrivkonst, medan hennes egen fångar varats malström.

Ger Stig Björkmans bok mycket lust att läsa mer av Joyce Carol Oates? Absolut. Man vill läsa Joyce Carol Oates från början: Romanerna (38 st), novellerna (3-400), essäsamlingarna (9), diktsamlingarna (8), pjäserna, barnböckerna, ungdomsböckerna, samt pseudonymen Rosamond Smiths knappt tiotal psykologiska deckare.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 11/2003