Zadie Smith Introduces The Burned Children of America _ Stacey Richter, Rick Moody, Jonathan Lethem, A.M. Homes, Shelley Jackson, George Saunders, Matthew Klam, Judy Budnitz, Jonathan Safran Foer, Dave Eggers, m fl.

Hamish Hamilton

Novellantologin heter ZADIE SMITH INTRODUCES THE BURNED CHILDREN OF AMERICA. Här träder Zadie Smith fram som en sympatisk och rolig kompis på ett sätt som kan uppfattas som internt och kvasiintimt. I sitt avslappnade förord gör hon en genomgång av tendenser i det unga litterära Amerika och finner en sorg vars ursprungstrauma är rädsla för döden och reklamens annekterande av kroppen och själen.

Här finns namn för alla litterära hipsters. Vad annat är att vänta. Flera författare är knutna till det för i år nya magasinet The Believer och Dave Eggers litteraturlabel McSweeney’s (förlag och tidskrift med nätversion). David Foster Wallace bidrar med en novell som inte säger mig så mycket och vars titel inspirerat till omfamnandet av den amerikanska generationen som boktiteln föreslår, Jonathan Lethems dystopiska ”Access Fantasy” kvalificerar sig som enda SF-novell, vidare George Saunders och Rick Moody (som skrev The Ice Storm) och Jonathan Safran Foer vars teckenlära för förbjudna verbala känslouttryck inom familjen jag njöt mycket av, för att den var sorglig utan att bli patetiskt kokett. Det är minst sagt en bedrift.

Ett namn att lägga på minnet är Stacey Richter som skrivit en av samlingens vassaste noveller, ”The first men”. Den handlar om en kvinnlig biologilärare som lider av samtliga välfärdsjukdomar: bulimi, anorexi, drogmissbruk, sminkfetischism, tvångsshopping. Hon köper knark av sina elever, blir skyldig pengar och sitter plötsligt i en bil med ett gäng pubertetsstinna bulvaner på väg ut i öknen. Alla positioner är flytande och osäkra på ett sorgset och obehagligt sätt: ”We all rock from side to side in our seats, the four of us looking very crisp, all the stains on our clothes visible, all of our wrinkles and pimples standig out in the light as though we were under a microscope, being examined for the defect that keeps our mothers from loving us.”

Svinbra helt enkelt.

Den här boken handlar om just dessa nitton brända barn och det som angår just deras generation och relativa medelklass: kroppsrädsla, könskrig, konsumistisk eskapism, narkotisk eskapism, historielöshet. Läser man de nitton novellerna ska man alltså inte ta för givet att man blivit uppdaterade på det som Händer Just Nu i det Unga Amerika Post-Nine-Eleven.

Något fel är det iallafall på kropparna i USA. Det mest framträdande är temat kroppen som plastisk, utbytbar artefakt: i Julia Slavins ”Dentaphilia” blir maken och läkaren besatta av en kvinna vars kropp oförklarligt börjar producera tänder, George Saunders försäljare Rick Sminks i ”I CAN SPEAK TM” säljer en mask med talfunktion som gör att spädbarnet kan säga fullständiga fraser som roar och stimulerar omgivningen istället för det vanliga ”glub glub glub while examining a piece of his own feces on his own thumb”.

I ”The Snow Frog” av Arthur Bradford äter en tjej djurägg, blir havande och spyr upp alla sorters verkliga och overkliga djurvarelser.

A.M. Homes hårda novell ”A Real Doll” handlar om en kille som dejtar och grovhånglar med sin systers barbie – nerdrogad med cola-light och valium. Fantasierna befruktas av den syntetiska kroppens utbytbarhet, blir våldsamma, aggressivt porriga. Riktigt cyborgqueer blir det när han ejakulerar i hålet på Kens huvudlösa kropp. Mer tydligt kan knappast meddelandet om förhållandet mellan sex och varumärken bli: ”I ran my tongue back and forth over the slivers, back and forth over the words ’copyright 1966 Mattel Inc., Malaysia’…”.

En och en annan med läggning får kanske idén att skita i novellerna, stänga boken och slicka på omslagets ”Zadie Smith” istället – det är ju inte hon som gjort urvalet, utan ett ungt italienskt förlag som drivs av Marco Cassini och Martina Testa vilket man kan läsa i finstilt någonstans undangömt bland copyright-infot.

Kropp, reklam och generationsklyftor. Det är kanske signalementen för vår tids brända medelklassbarn och förlorade generation. Inte mer brända, inte mer ”lost” än andra generationer, knappast mer sorgsen – det vore helt förmätet att anta. Flera författare tycks befinna sig i stadiet där de definierar sig utifrån bristen: jag-är-inte-mina-föräldrars-barn-längre. Så gör exempelvis Judy Budnitz i novellen ”Flush” där de unga vuxna systrarna leker föräldrar åt sina föräldrar, går på mammans mammografiundersökning i missriktad omsorg. Eller Matthew Klams ”There should be a name for it” med den 23-årige berättaren som dyrkar sin unga flickvän, men töms på känslor när hon blir gravid. Identiteten i dessa noveller flyter som sand mellan fingrarna.

Jeffrey Eugenides (författaren till The Virgin Suicides) verkar äldre på det sättet: i novellen ”Timeshare” har han förvandlat lakunen mellan far och son till metafor för en mindre privatpsykologisk tomhet. Novellen utspelar sig på ett risigt motell i Florida – en miljö vars sociala stigma vi känner igen från ett antal av nittiotalets amerikanska independentfilmer – en drömlik sopstation för hopplösa fixa idéer om framgång, växande tillgångar, ett levande semesterparadis för alla amerikaner, men som påminner om den där mannen med bakgården full av gamla bildelar som snart, närsomhelst ska börja generera guld. Det är faderns femtielfte business och halvfärdiga kanonidé som sonen följer med förvrängt halvintresse. Alla, inklusive berättaren själv, träder fram som gestalter i ett textflöde präglat av samma alienerade förundran. Mycket faludisk mosad manlighet här.

Ett par noveller är litterära happenings och talhandlingar som får texten att implodera. Det är Myla Goldbergs ”Comprehension Test” (ha pennan redo) och Dave Eggers ”Letters from Steven, a dog, to Captains of Industry”. Sex tramsiga brev från hunden Steven till olika företagsledare är det bästa jag läst på länge tack vare dess oklara status som litterär artefakt. Steven gillar att springa väldigt väldigt mycket och fattar inte varför han står och skäller en hel natt utan anledning: ”I’ll never want to just bark and bark and bark – oh sweet Jesus, let me keep running! I’m just so fucking afraid of getting tired, you know, man?”

Åh vad jag skulle vilja få ett sånt brev av hunden Steven.

Viktoria Jäderling
BLM nr 5, oktober 2003