Zadie Smith _ Autografjägaren

Översättning Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers förlag

Efter att ha skrivit en femtedel av debutromanen Vita tänder fick Zadie Smith 250.000 pund för att skriva klart den plus en bok till, säger legenden. Två år senare har hennes andra roman Autografjägaren kommit på svenska och förväntningarna är skyhöga trots att man vet att det är fullkomligt opsykologiskt och att det egentligen inte finns någonting så förutsägbart som spekulationerna kring en bejublad debutants andra bok. För att undvika missförstånd: Autografjägaren är utan tvivel en sämre bok än Vita tänder så om min recension förefaller förutsägbar så är det helt enkelt Zadie Smiths fel.

Samtidigt kan ju fallet sällan bli så stort när det rör sig om en unik begåvning. När man läser Autografjägaren konstaterar man misslyckandet samtidigt som man oavbrutet hyser ett starkt förtroende för författarens kapacitet. I det som fallit platt till marken kan man fortfarande ana språnget. I ena stunden imponeras man över vigheten, de smarta reflektionerna och mångsidigheten för att i nästa se allting sköljas bort i en våg av för långt drivna gester, vingklippta ironier, överarbetad gatuslang (har översättaren tillgång till ett annat slanglexikon än jag?) och i flera fall poänglösa grafiska inslag som små pratbubblor, tecknade gubbar och “handskrivna” autografer, för att inte tala om de grundläggande ironiska kabbalistiska diagrammen – det kliar allra mest i fingrarna att få bläddra när de påtända grabbarna i trettioårsåldern bakar krystade mixar av populärkultur och judisk mystik. Jag är verkligen inte den som proklamerar ironins död, förutom när den är död.

Under pladder och gestik pågår en handling om Alex-Li Tandem som är 27 år, hälften kines, hälften judisk (sekulariserad) autografjägare tillika storstadsgrabb med typiska vanor och kunskaper. Hans yttersta mål är att få tag på autografen av en amerikansk-rysk-italiensk filmstjärna från fyrtiotalet, den halvt bortglömda Kitty Alexander. Alex lever på att köpa och sälja namn, han spenderar sina arbetsdagar på autografkonferenser och auktioner där allt handlar om att mångla en känd signatur, ett stycke glamour, ett udda original.

Romanen tar dock avstamp femton år tidigare i en lång prolog (romanens starkaste del) med en wrestlingmatch i Albert Hall där romanens grundkomponenter läggs på plats: tolvåriga Alex träffar sina vänner för livet, det brinnande intresset för autografer väcks och fadern dör.

I nästa del vaknar den unge mannen upp efter en drogtrip, som den perfekta upptakten till en modern fars. Bilen är kvaddad, flickvännen är skadad och Alex hittar en Kitty Alexanderautograf (förfalskad av honom själv?) hängandes på dörren. Resan bär till New York och här erinrar man sig Paul Austers senaste, som även den innehöll en jakt på en hemlighetsfull, mystisk filmstjärna från någon drömsk amerikansk tidsålder.

Makroplanet i denna roman handlar kanske om en värld av köp och säljande, där allt – ditt liv, din död – kan öka någons aktier, av fetischisering av originalet där det knappast längre finns några original och hur mycket är ett namn egentligen värt? Det vill säga kanske hade romanen kunnat handla mer om något om inte Smith var så förbannat upptagen med att skriva fars med neurotisk storstadsatmosfär.

Vita tänder kopplade ett totalgrepp om läsaren, den var stringent, sammansatt och rolig. Den var politisk på ett uppkäftigt sätt. Autografjägaren är ytligare med sina spridda poänger. Liksom Alex-Li kommer jag kanske lite tvångsmässigt ägna mig åt att dela upp världen i “goj” och “judisk”. För övrigt ser jag fortfarande fram emot nästa bok.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 03/2003