Alan Warner _ Körflickorna

Översättning Thomas Andersson
Tivoli förlag

1990-talet markerade en ny tid för den skotska litteraturen. Det var i synnerhet två böcker – Irvine Welshs debutroman Trainspotting (1993) och Alan Warners debutroman Morvern Callar (1995), en slags representativa urtexter – som synades i sömmarna i såväl livsstilsmagasinens inflytelserika reportage som mängder av akademiska litteraturuppsatser. Romanerna betraktades när de kom ut som tidsspeglar reflektarande hela spektrat av depraverad, klassrelaterad urbanitet och samtida ungdomssyndrom i form av droger, klubbliv och diverse olåsta sexuella positioner. Det som var nytt – eller åtminstone nygammalt – var att författarna förde den avancerade litteraturen ett steg in i den ungdomliga lågkulturen och var i högsta grad en väsentlig del av den, på samma sätt som Baudelaire en gång betraktade och var en del av den framväxande moderna storstaden. Ingen som håller på med litteratur idag kan blunda för dess signifikanta betydelse.

Alan Warner (född 1964) talade på bokmässan i år om ett grundläggande tvivel inför sig själv som debuterande författare. Warners lösning på problemet att han “aldrig hade skjutit en elefant eller druckit champagne i Paris” var att placera sig själv i den yttersta underdogpositionen. Morvern Callar är butiksbiträde i en hamnavkrok och har aldrig i hela sitt liv läst en roman, än mindre skrivit en. I inledningen av romanen har den manliga författaren begått självmord. Hans kropp hittas av flickvännen, tjuguettåriga Morvern, som styckar kroppen och ger ut författarens romanmanus i eget namn. Ändå är romanen Morvern Callar, som läsaren håller i sina händer, ovedersägligen Morverns berättelse, hennes blick, känslor och språk.

Warner är knappast den första i historien som uppfattat den frihetspotential som existerar i den kvinnliga marginalen. Man kan också räkna upp ett otal “oförglömliga” kvinnoporträtt skapade (och bevarade) av män. Men Warner har i en smart vridning och med perfekt tonträff osäkrat frågan om vem som talar genom vem. Kanske är det också därför som Morvern Callar slår an en sträng hos framförallt unga kvinnor.

Inför sin tredje roman The Sopranos (1998), som nu finns på svenska med den inte lika mäktiga titeln Körflickorna, tillbringade Warner en del tid med katolska skolflickor. Resultatet blev en berättelse om fem arbetarklasstjejer i 17-årsåldern, sopraner i en katolsk flickskolekör på resa till Storstaden (Edinburgh) för att medverka i en körtävling. Man får följa dem under ett hektiskt dygn kantat av shopping, diverse smink- och kiss-sessioner, fyllor, kompiskonflikter och sexuella upptäcksfärder – och en del oönskade graviditeter. I centrum står Fionnula, skolans fräckaste och kvickaste hjärna, som under dygnets timmar erkänner – och kommer ut – med sin homosexualitet. Det finns en klassaspekt här som påminner om den i Fucking Åmål: Fionnula kommer ur fattig arbetarklass och har en annan press på sig än medelklasstjejen Kay – som dessutom redan har “homosexuella erfarenheter”. En skiljelinje går i romanen mellan det som är just sexuella, “queera” experiment för ett hormonstint tjejkollektiv där mest och värst vinner och den egna klassens tabun vad gäller sexuella identiteter.

Körflickorna är nog så autentiska och identifikationen kan få det att knyta sig i bröstet, men Warner lyckas tyvärr inte riktigt få romanen att leva. Det beror inte bara på hundratals sidor av ganska spänningslösa anekdoter utan också att romanen då och då avslöjar en fascinerad utifrånblick som man inte såg tillstymmelse till i Morvern Callar. Där handlade det om en befrielseposition; här verkar det snarare vara det hemliga tjejsnacket som Warner vill åt och jag blir rätt uttråkad av hans antropologiska katologer över smink, klädsel och benlängder.

Men särskilt under de första hundra av romanens fyrahundrafemtio sidor ryser jag av den lysande råa stilen där tuggummit som går runt, färgglada skosnören, poplåtar, heliga madonnor, atomubåtar, sunkiga krogar, hångel och matroser agerar som jämbördiga tecken i texten. Rörande i synnerhet är den utmärglade Orla, döende i Hodgkins sjukdom, som i en obegripligt jobbig sjukhusscen försöker ha sex med en ung man i koma och som under körresan spenderar alla sina förgäves sparade semesterpengar.

Förutom filmatiseringen av Morvern Callar (jag kan inte tänka mig bättre uttolkare än den skotska regissören Lynne Ramsey som gjorde den magnifikt råkalla Ratcatcher och Samantha Morton i rollen som Morvern) är Warner aktuell med en ny roman: The Man Who Walks (2002). Denna gång handlar det om en man som är kvinnohatare.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 09/2002