Anja Hirdman _ Tilltalande bilder

Atlas

“Du finner dem i skogen och i vattnet”, står det i ett nummer av Fib aktuellt från 1970. Det är nakna kvinnovarelser som brer ut sig över klippor, stränder och grästuvor. Bild och text talar ett gemensamt språk: att njuta av seendet av en naken kvinna är lika naturligt som att njuta av seendet av en solnedgång. Bilderna i Fib aktuellt från 1970 är en visualisering av den potensromantiska sexualliberalism som förespråkades av Bengt Anderberg och andra fem år tidigare i samma tidning. Sexualliberalism i den versionen betydde ungefär att kvinnor skulle klä av sig och göras mer sexuellt tillgängliga.

Om man ska studera representationen av kön i media, vad kan vara mer tacksamt än att studera veckopressens homosociala medierum? Anja Hirdman har gjort det i sin doktorsavhandling Tilltalande bilder. Genus, sexualitet och publiksyn i Veckorevyn och Fib aktuellt, där hon studerar fyra årgångar av nämnda veckotidningar från 1965, 1970, 1975 och 1995. Det som intresserar Hirdman är hur föreställningar om kön skapas i tidningarna via bilder, texter och tilltal. I analysen spelar bilderna en viktig roll som skapare av en visuell retorik mellan tidningen och den tänkta publiken. Det är bilden som å ena sidan sanning- och verklighetsbevis, å den andra som koder för familiaritet och identifikation. Så skapas en konsumtionsvara som kvinnan behöver för att bli en riktig kvinna och mannen för att bekräftas som riktig man.

Vad läsaren av Tilltalande bilder får presenterad för sig är en berättelse om modernitet, njutning och konsumtion. I veckopressens stereotyper bekräftas våra mest basala könsklichéer. Som att män premierar sina inbördes relationer, framför relationer till kvinnor. Att manlig gemenskap går via (uteslutandet av) kvinnor. Att män har individuella intressen (kvinnor är ett av dem). Att kvinnor bara har ett intresse (att vara objekt för mäns njutning). Och allt vilar på en stadig heterosexuell konvention i all evighet, amen. I en perfekt korrespondens är Fib aktuellts mål att väcka den manliga läsarens lust, medan Veckorevyn lär ut den kvinnliga läsaren hur hon ska väcka mannens lust.

Det har naturligtvis sett annorlunda ut genom åren. 1965 såg de erotiska bilderna i Fib aktuellt ut som vilken annons i Ica-kuriren som helst. Den visuella bilden av kvinnlighet i Veckorevyn 1995 bär på samma erotiska koder (blickar, gester, poser etcetera) som Fib aktuellt gjorde under sjuttiotalet.

En betydande utveckling som Anja Hirdman belyser är hur veckopressen har gått från att under sextio- och sjuttiotalen hålla en dialog med en yttre verklighet och samtida samhällelig debatt – där tidningarna på olika sätt förhåller sig till nya idéer om familj, äktenskap och kvinnoemancipation – till att 1995 helt ha blivit vad Jean Baudrillard kallat en “hyperreality”. Det betyder att banden till yttervärlden har klippts och allt som existerar är ett medialt rum av röster och bilder som speglar en abstrakt läsare. Här har gränsen mellan annonser och redaktionellt material suddats ut. Det “avslöjande” kändisreportaget har trätt tillbaka för den anonyma supermodellen. Allt i syfte att rikta läsarnas blickar mot en visualiserad värld av lockelser och kroppsliga begär. Konsekvensen blir enligt Hirdman en “narcissismens journalistisk” där publiken ska invaggas i tron att vad den ser är sig själv och vad den kan vara. Därmed blir publiken inte bara konsumenter, utan förvandlas också till kommersiella varor genom att den konsumerar bilder “av sig själv”.

Hirdmans resonemang är övertygande och på många sätt slående. Samtidigt är det en känsla som gnager i mig att något lämnas utanför i analysen när jag läser. Det blir nog lätt så när det empiriska materialet och de teoretiska hjälpmedlena passar för varandra som handen i handsken. Det riskerar att bli i en slags bekräftelsedynamik mellan teori och empiri. Jag undrar exempelvis vad som hade hänt om Hirdman undersökt andra typer av tidningar som inte bekräftar de mest grundläggande av feministiska utgångspunkter. Då hade hon kanske funnit att snart sagt varje journalistisk produkt måste ha en synlig gestalt i form av en ung arg feminist i tajt t-shirt för att demonstrera sin trendkänslighet. Idag har Nina Björks Under det rosa täcket kanske lika stor plats i många unga människors medvetanden som Veckorevyns och Fib aktuellts stereotyper. En kommersialism som riskerar att krama ihjäl vilka radikala idéer som helst vore värd en medieanalys i framtiden.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 02/2002