Arnon Grunberg _ Fantomsmärtan

Översättning Per Holmer
Brombergs förlag

När den holländske författaren Arnon Grunberg debuterade 1994 med den urbana pikaresken Blauwe maandagen blev han utnämnd till litterär wonderboy. Då hade han hunnit bli 22 år, skrivit pjäser och monologer samt startat eget förlag. Romanen om en ung man vid namn Arnon Grunberg som driver runt i Amsterdams redlight district på flykt undan skolan och besvärliga föräldrar översattes snabbt till ett tiotal språk (1998 kom Blåmåndagar på svenska).

Man gissar att uppståndelsen kring debuten fick den unge Grunberg att fantisera en del kring sin framtida roll som författare. Om Blåmåndagar var en roman med starka självbiografiska tendenser om författaren som ung, får den senaste romanen Fantomsmärtan mig att tänka på en fiktiv Grunberg om sisådär 30-40 år – fast här i skepnad av författaren Robert G. Mehlman. Det är något med det där G:et i mitten som gör att man förstår att Mehlman hör till en särskild komisk genre. Om ni har sett Gene Hackman i Wes Andersons film Royal Tenenbaums så vet ni precis. Mehlman är liksom Hackmans slyngelaktige pappa en mytoman och ett ekonomiskt missfoster, som överger hustru och barn för att driva runt i en tillvaro präglad av ogenomträngliga vanföreställningar. Helt omöjlig att inte älska, säger en älskarinna.

Huvuddelen av Fantomsmärtan består av Mehlmans magnum opus, manuskriptet “Tomma tunnor och andra pärlor”. Sedan finns det en inte helt lyckad ramberättelse framförd av sonen Harpo Saul Mehlman bestående av en lika burlesk som blasfemisk redogörelse för sonens tillkomst och omskärelseceremoni – den senare bevittnad av den skräniga judiska farmodern, de grälande makarna Mehlman och Mehlmans älskarinna.

Efter den inledningen drar jag ett djupt andetag och bereder mig på en mustig anrättning pepprad med hejiga anekdoter. Och ja, frekvensen av självironiska oneliners är hög och Robert G Mehlmans komiska författarmartyr påminner om en Woody Allen på dekis. För en stund ter sig Grunbergs berättartalang smått onyttig.

Men snart liknar det hela mer en intelligent lek med diverse författarmyter. Det handlar om en uråldrig, manlig tradition där sonen kämpar för att inte uppslukas av faderns mytologi. Hur undviker man att bli en fotnot i en annan mans historia? Det är en central frågeställning som Grunberg behandlar med kritisk ironi. Svaret för Robert G. Mehlman – vars far en gång levde i illusionen att han var en världsberömd tennisspelare – är förstås att uppfinna sin egen mytologi.

Det som gör Mehlman till något annat än en fiktiv variant på Harold Blooms kanonteorier är att han är en illusionsmakare utan illusioner. Framförallt är hans illusionsvärld marknadsanpassad, eftersom han spenderar mer pengar än hans lögner är lukrativa. Mehlmans motto är: Illusionen är allt – och den är till salu.

Känslolivet blir snart smärtsamt overkligt och illusionsvärlden skramlar alltmer ihåligt. Särskilt efter att Mehlman tvingats rädda sin ekonomi med boken “Det polsk-judiska köket i 69 recept”, en bästsäljare som för evigt stämplar honom som kokboksförfattare. I hans sista manuskript ”Tomma tunnor och andra pärlor” varieras Mehlmans och älskarinnans desperata spelresa till Atlantic City med en vemodig skildring av vad som gick fel i äktenskapet med “sagoprinsessan”.

Grunbergs – och förstås översättaren Per Holmers – lågmälda timing får det att kvillra lätt inombords, men så värst hejigt blev det alltså inte.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 04/2002