Birgitta Lillpers _ Alla dessa liv och våder

Wahlström & Widstrand

Vad är det som definierar mig som människa? Är det mina handlingar eller mina tankar? Är det mötet med andra människor – och deras åsikter? Eller bestämmer jag själv vem jag är? Tankarna rör sig som ett oroligt moln kring Lilla Hanna och Väninnan, två huvudpersoner i Birgitta Lillpers senaste roman Alla dessa liv och våder. Det är en omständlig och klibbig bok, som en långvarig och svår terapi. Den är plottrig och slingrig, fylld av sidoljus och misstänksamhet, som gör det svårt att hålla fokus, att upprätta en relation. Det är också vad det handlar om: det svåra i att upprätta relationer.

Vi befinner oss, som så ofta hos Birgitta Lillpers, på landsbygden, i en avkrok någonstans i ett skogigt, kanske nordvästligt Sverige. Här utmärks kvinnorna till viss del av Beroendet. Av män som kan bära tunga saker, som har körkort och kan klyva en tjock trädstam. Lilla Hanna är ekonomiskt beroende av Banditen, bygdens jovialiske entreprenör som ständigt tjänar en extra hacka på skumma affärer. Lilla Hanna möter Väninnan, som är nyinflyttad och ensamstående fast hon har två stora hundar. Att de på något sätt är systrar hörs på namnen. Den ena definierar sin tillvaro utifrån beroende, den andra utifrån självständighet. En bräcklig relation inleds och genast börjar gränserna för deras respektive revir att ruckas.

Väninnan, den okvinnliga som har så lätt att känna skam, undviker att blöta ner sig i relationsträsket och gräver istället i trädgårdens magra, steniga jord efter en “flödandets punkt”, ett underjordiskt vattensystem. Tills hon träffar Banditen. Lilla Hanna, den kvinnliga, frigör sig halvt om halvt från samme man genom att börja arbeta på traktens dårhus. Den gemensamma insikten om mänskliga relationer är, liksom Banditens affärer, att det aldrig riktigt kan röra sig om snygga, rena och lagliga transaktioner. En annan genombrytande insikt är att “jag i min bräcklighet kan för en annan vara ett starkt värn, eller ett tillräckligt eller nästan tillräckligt”.

Till en början tvingas man läsa sakta, sakta till följd av textens förrädiska perspektivskiften, omvända ordföljder och hopp mellan yttre och inre verklighet. Plötsligt pulserar ord och fraser fram i en rytmisk prosa som lika gärna kunde vara lyrik. Prosalyriken har väl aldrig varit så närvarande som här i Lillpers romaner, skildringen signalerar överhuvudtaget en vilja att lämna plats åt det aviga och överraskar ibland med klockren komik. Omsorgen om detaljen gör det bitvis flimrigt som en super8-film; ofullständigt i sitt narrativ, men exakt i solblänkets förgängliga nukänsla.

Ibland blir det motsatt effekt: prosan tyngs ner av något som bara framstår som kvalmigt dekorativt. Vilket troligtvis också är meningen.

Men det här gäller främst den första delens ältande stillestånd som måste explodera, lite enligt devisen döda livet för att rädda livet. Karaktärerna får såsmåningom sin förlösning, liksom enda möjligheten för romanen att fortskrida. Någon slår med hackan och träffar rätt åder, händelserna börjar till slut avlösa varandra i ett mer jämnt flöde och språket å sin sida följa narrationens princip. Ett tydligt, nästan vardagligt sammanhang vecklas ut, där det mest förutsägbara är att ingenting blir som någon tänkt sig. Det blir lite fartig komedi över det hela, en relationshistoria man kan sympatisera med, men aldrig bli omkullkastad av.

Alla dessa liv och våder är inget centralt verk av Birgitta Lillpers, även om det möjligtvis pekar ut en ny riktning. Delar av det kommer jag att bära med mig, som det här: “Ibland flög äventyrsfarkoster in över henne och hundarna, långt bortifrån. Som från en medeltida dröm om helvetet./ Att då stå med uppvänt ansikte. Föreställande sig flygturerna nästan in i det ultralätta mörkret.”

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 08/2002