blm är bon

“Jag tycker Bon är bättre än BLM.” Sa någon nyligen.

Uppbragt tänker jag att så kan man väl inte säga. BLM är ju Bonniers Litterära Magasin och Bon ett ungt trendmagasin om mode, konst, musik och läppglans. Men det var innan jag sett det senaste numret av Bon. Jag sätter mig med de båda magasinen i knät. Det ena är tillverkat av dj:s, det andra av poeter och kulturskribenter. På det enas matta, vackra framsida, en asiatisk magerlagd ung kvinna med flätor. På det andras blanka framsida en flicka beslöjad som kung fu-lärjungen Jen Yu i Crouching Tiger Hidden Dragon.

Bon, BLM… Konspirationshjärtat börjar banka.

Jag bläddrar: I Bon finns en fotoserie av fotografen Robert Huber från “de ensammas leksaksfabrik” som tillverkar naturtrogna flickvänner i gummi, så kallade knulldockor. I BLM finns ett reportage om det italienska Cinecittà, med bilder på dockor, statyer och lösa kroppsdelar i hinkar – en historiens “bisarra sammansmältning av bluffmakeri och konkretion”. I BLM skildrar Annina Rabe en sorglig resa till kapitalismens hjärta, varuhuset Ge-kås i Ullared. I Bon skriver Annina Rabe om företagskulturen på trendfabriken ACNE.

Helt klart är NUET en gemensam angelägenhet för de båda magasinen. I den blanka, snygga skriver redaktionen: “Bon är ju en tidning om nu, en plats där historia och framtid strålar samman.”

BLM: “I korsdraget mellan historien och framtiden: vi presenterar morgondagens författare och vi presenterar klassiker.”

I Bon är allt visuellt, vare sig det gäller mode, serier, film eller poesi. Det nya BLM har lagt till ett nytt ämne – film. För att filmen kan man läsa och poesin kan man se. I båda magasinen finns poesi i stor stil som brer ut sig över hela sidan. Är det i modemagasinen vi ska finna den senaste poesin numera? I Bon diktar tre poeter, Petter Lindgren, Kristina Ersson och Pär Hansson, på temat benvärmare.

Verkar analogierna tendentiösa och hobbymässiga? Men dylika jämförelser vore omöjliga för tio år sedan. Det är ingen slump att Anders Paulrud från Aftonbladet blir lite upprörd i SVT:s morgonsoffa över BLM:s extraprislogga och att det ingenstans på framsidan står vad akronymen BLM betyder. Bonniers Litterära Magasin går ett halvt steg mot esteticerad popkultur och blir BLM. Det är lite som när Junior Center blev JC.

Det man inser är att Bon och BLM inte alls handlar om skilda företeelser. De ingår båda i en ny tidskriftskultur i Sverige och i en kultur där det inte längre finns några vattentäta skott mellan den visuellt lagda populärkulturen och den lärda skriftkulturen.

Men även om BLM än gång för alla “skruvat loss alla backspeglar” från det traditionstyngda varumärket Bonniers Litterära Magasin, betyder inte att “ha koll” nödvändigtvis samma sak som i Bon. I BLM sägs det att litteraturen är på liv och död. I Bon kan valet av läppglans vara på liv och död, vilket ju inte är helt oproblematiskt. Om man slår ihop de två magasinen så får man kanske det norska konstmagasinet fjords. Där trängs texter av exempelvis Thure Erik Lund (som skrev den upproriskt värdekonservativa essäsamlingen Om naturen, 2000), tillsammans med modefoton tagna i skogsmiljö och trendenligt halvpornografiska konstfoton.

Jag läser hellre BLM än Bon. För att Bon har barnsliga rojalistiska reportage. För att BLM – istället för att vara inbäddad i reklam som gör att man aldrig hittar första sidan – har en stomme av en tjock, härlig och gedigen recensionsavdelning. Det kallar jag läppgloss för själen.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 02/2002