Cecilia Davidsson _ Vänta på vind

Albert Bonniers förlag

En flicka sitter och fantiserar i ett gammalt badhus på landsorten. Hon samlar skräp i skogen, matar sina kaniner och väntar med längtansfylld oro på att Ulf, sommargästen, ska komma och leka. När hon blir trackad av sin äldre bror kniper hon käft. När han stoppar en råttfälla med en ihjälklämd råtta innanför trosorna rör hon inte en fena: “Det är inte farligt, tänkte hon, det är dött.”

Vad är det för slags berättande Cecilia Davidsson vill åt? Det är svårt att säga. Fel blir det nästan alltid när man ska försöka återge någon slags intrig. Det kan låta så oerhört mainstream. Hur många sådana här recensioner av svenska novellförfattare har man inte läst och skrivit, som berättar om undertryckta känslor, kontaktlöshet, ordlöshet och frånvaro – ett slags recensionslandskap där allting känns så pinsamt välbekant? När man sedan läser novellerna själva händer som tur är ofta något annat. Men vad?

I en recension i GP (15/10) av Claes Hylingers senaste roman skriver Jan Arnald om den etablerade skillnaden i prosalitteraturen mellan “tell” och “show”. Tellmetoden berättar på klassiskt linjärt vis, medan showmetoden visar och gestaltar. Den senare metoden med starka rötter hos Hemingway – som också kallas isbergsmetoden, i synnerhet i samband med den svenska samtidsnovellen – skyr allt som luktar övertydlighet och låter i sin extremaste och mest skendräktiga form läsarens fantasi göra hela jobbet. En enkel situation förväntas då automatiskt expandera. Läsaren tvingas in i gissningslekar om vad som egentligen pågår i novellen som enstavigt bara låter ana det oerhörda djup som döljer sig under den glatta ytan. Säg ISBERG och jag osäkrar min pistol, sa en ung författare med förkärlek för kontinental mångordighet till mig nyligen.

Jan Arnald lät dock skymta en utväg för recensenten som är hänvisad till att identifiera den ena eller den andra metoden: Hylinger gör varken det ena eller det andra, menar Arnald. Hans särart finns bortom gestaltningen, i tonfallet, just därför är det svårt att fånga en konst som Hylingers; det slutar lätt med att man beskriver läsarens (sina egna) reaktioner. I fallet Hylinger/Arnald skapas en pakt mellan läsare och författare som manifesterar sig i ett sammansvuret småleende.

En liknande tanke har slagit mig när jag läst Cecilia Davidsson. Det som varit mest slående i hennes noveller från debutboken, katapultprisvinnaren En av dessa nätter, till den senaste Vänta på vind är just det alldeles egna tonfallet. Precis som i Hylingers fall är det svårt att beskriva. Det är en musikalisk prosa som leder tankarna lika mycket till en icke-narrativ, komprimerad konst, som till den skenbart anspråkslösa prosa som samtidsnovellen så ofta kopplas samman med. Novellerna är en slags berättelseminiatyrer som varken börjar eller slutar, ungefär som ett fotografi. Associationerna vad gäller Davidssons särart går alltså mer åt poesi och bildkonst än traditionellt berättande skrift. Vilket inte betyder att Davidssons noveller inte är narrativa. Ur miniatyrerna växer fram både långa och komplicerade händelser skulle jag vilja säga. Men de ligger kanske inte där vi vill se dem, när vi en gång delat upp texten i givna berättarnivåer. Isberget: under ytan.

Man luras kanske till att dela upp det så när man fokuserar motivbilden. Vardagsmänniskor. Lantisar och svennar. Urtvättade morgonrockar, ostbågar och trosor som skär in. Föräldrar som hånglar lite småäckligt vid diskbänken. Svampplockning, brödsmulor vid frukosten och en tråkig segeltur i Stockholms innerskärgård som präglas av uteblivet sex, vilket inte spelar så stor roll eftersom man ändå inte vet om man vill ha sex. Någonstans däremellan pågår möjligtvis något. I skärningspunkten mellan det som gives och våra förhållningssätt till det som gives. För att tala stort och vagt.

För man kan ju annars tycka att det är väldigt distinkta känslor av obehag, tristessäckel och olustfylld lust som tar gestalt alldeles synliga på ytan. Olämpliga känslor som skapar irriterad stämning. Åt detta kan man skratta eller få ångest. I några noveller utmärker sig Davidsson främst som knivskarp och blecksvart psykologisk skildrare (intelligent, med hög igenkänningsfaktor). Som relationsskildrare framstår hon som utpräglad anti-visionär. Männen är småläskiga varelser; djurlika, snälla, aninglösa. Kvinnorna är ofta uttråkade, irriterade, barnsliga och otillfredställda. Barnen å sin sida kan vara hotfulla och otäcka främlingar med gränslösa behov, eller oerhört ensamma när Davidsson är trogen deras perspektiv. Till skillnad från en annan insiktsfull relationsskildrare, Inger Edelfeldt, som tillverkar lufthål av amnesti och nåd, framträder hos Davidsson klaustrofobiska hål av ovisshet och ångest i det “som gives”.

I titelnovellen “Vänta på vind”, om ett par som nyligen träffats och är på seglarutflykt, ställs mannens förprogrammerade känsla av “frihet på sjön” mot kvinnans känsla av kvalmig meningslöshet. De talar hela tiden olika språk. Hon är vegetarian och han säger: “Jag har köpt massor med kaninmat.” Och lite senare i en kärleksstund på däck: “…han sträckte fram handen och försökte vrida på hennes ansikte så att han kunde se henne i ögonen och när hon tittade såg hon sin näsa i hans ögon, framför allt näsan. Och hon kände lukten från hans mun, av sprit och någonting annat.”

Det är ingen lustifik illustration av att inte se längre än näsan räcker. Äcklet inför mannens närvaro står i tät förbindelse med kvinnans självförakt. Sex är ofta något ytterligt ohärligt, kliande och målinriktat. Man griper varandra om “skinkorna” och “kramar” brösten. “Kyssar” framstår i sammanhanget som något ganska groteskt.

Det finns alltså en hel del solkig kroppslighet hos Davidsson i samma anda som hos en annan begåvad novellist, nämligen Hans Gunnarsson. Något som jag inte tänkt så mycket på tidigare är att det också finns ett tydligt klasstema (liksom hos Hans Gunnarsson), framför allt den längsta novellen “Som alla andra här” kombinerar klass med en spänning mellan medelklassig urbanitet och avfolkad landsort. Davidsson går husesyn hos de magiskt slarviga sommargästerna, hos den enkla bondfamiljen, hos det gamla paret och avtäcker fonder för klassanalys. Likaså i en kortare novell som “Barnvakt”. Stundtals funderar jag på betydelsen av att ha gjort en klassresa för hur man upplever dessa partier. Blir det sorgligt, smutsvackert och poetiskt för att det är förlorat och förbi?

Men tillbaka till tonfallet och det förmodade isberget. Det finns en talande frånvaro hos Davidsson, sjok av ordlösa tillstånd glider förbi och ja, kontaktlösheten kan tyckas vara påtaglig. Men det är väl inte därför som jag tycker om noveller som “Racer”, “Som alla andra här” och “Vänta på vind”? Jag tänker att det inte är en effektiv gestaltning, jo det också, men även en sorts poesi i tonfallet.

Novellen “Svampår” är en skickligt utförd och hemskt rolig relationsskildring. Den berättar om ett par som ger sig ut för att plocka svamp, på pojkvännens initiativ förstår man, vid en skog belägen i närheten av en stor flygplats. Medan flygplanen mullrar över deras huvuden går de åt varsitt håll för att leta efter svamp. Kvinnan går planlöst omkring och hinken förblir tom. Tills hon sätter sig på hinken och två gånger lyckas med samma trick: föda fram en enorm kantarell under hinken. Så vad vill Davidsson säga? Att livet består av små vardagsmirakler? Tror inte det.

Här behöver kanske inte finnas något “under ytan”. Istället breder allt ut sig öppet och synligt för läsaren. Där kan man uppleva det och man måste kanske inte välja mellan den vertikala läsarten som stavas isberg eller den horisontala berättelsen. Det handlar mycket om ett ganska hårt och besvärligt tonfall som till skillnad från Claes Hylingers inte rör sig om välbefinnande. Tonfallet är sitt eget.

Viktoria Jäderling
Tidskriften Ord&Bild nr 6/2002