Chloe Hooper _ Ett barns bok om mord

Översättning Molle Kanmert Sjölander
Natur och kultur

Hur ofta läser man en intressant debutroman som utspelar sig på Tasmanien?

Svaret är naturligtvis aldrig. Vilket inte beror på att det aldrig skrivs några intressanta böcker på den sidan av Australien, utan för att de helt enkelt inte hittar hit till den här sidan av Kolahalvön. Nu har i alla fall Natur och Kultur oväntat lagt vantarna på det ystra manuset signerat Chloe Hooper och Molle Kanmert Sjölander har med framgång översatt en prosa som är lika ostyrig och drömsk som den är driven och hårdkokt. När den inte lutar sig mot sagan förstås, i mordhistorien skildrad med australiensiska djur. Här finns egentligen all den trotsiga ambition som jag tänker mig att en ung författare kan ha, det vill säga drivas av lusten att skriva en roman som är poetisk, ruskig, sorglig och rolig och tuff och helt enkelt existentiell och något som ingen tidigare sett. Någonstans på vägen måste det ibland haverera. Men i Ett barns bok om mord stilbriljeras det så att jag blir förtjust och upprymd. Då blir det möjligt att förälska sig i haveriet, att slå igen boken och inte riktigt veta vad man tycker.

22-åriga Kate Byrne är nybliven småskolelärarinna och precis så brådmoget reflekterande, babblig, ironisk och kvasicynisk som en person som står på gränsen mellan barn och vuxen är. Lika mycket som hon testar vuxenheten i sin roll som älskarinna till en elevs pappa, en medelålders advokat, testar hon sin attraktionskraft som naivt fantiserande naturflicka. Och detta utspelar sig bara på en nivå i berättelsens flera. Man kan säga att den utgör ett nav i berättandets nu, men tematiskt reflekterar den en urberättelse om å ena sidan brott och straff, å den andra om sanningar och lögner som ligger begravda i historien – och litteraturen.

Originaltiteln A Child’s Book of True Crime är därför mycket mer belysande och prismatisk än den svenska titelns fokusering på mord. Om Tasmanien står det: “Öns historia var det verkligen urbrottet: liken staplas på hög i volym efter volym.” Historien om de brittiska straffångar som ursprungligen tvångsflyttades till Tasmanien och den ursprungliga aboriginbefolkningen som utrotades under tidigt 1800-tal utgör det samtida äktenskapsbrottets mörka klangbotten i Hoopers roman. Man får nästan känslan av att Hooper syftar åt en genetisk defekt när hon låter den unga lärarinnan beskriva de brutala och sexistiska männen som hon stöter på. Det som lockar hos älskaren är något mer kultiverat och suspekt kolonialbrittiskt: “Jag älskade hans advokatjargong, så stram och fåordig. Jag älskade när han ringde till kontoret och talade till folk där som om de var efterblivna.”

Vuxenvärlden är befolkad av två kön. Älskaren har en fru, den bleka och finlemmade Veronica Marne, som just skrivit en “true crime-roman” om en Ellie Siddell som mördades i den lilla staden 1983. Flickan var sekreterare och älskarinna åt en veterinär, vars försmådda fru Margot ansågs ha begått det brutala knivmordet och därefter slängt sig över ett stup. Margot förblev spårlöst försvunnen och brottet förblev sålunda olöst. Kring Kate Byrne tätnar mörkret i kapp med identifikationen. Hur farlig och slug är egentligen denna Veronica Marne, besatt av ett äktenskapsbrott som slutar med att båda kvinnorna dör?

Och vad handlar det hela egentligen om? Är det bara en hop suggestiva analogier? Samtidigt är det ju tack vare att Hooper förlorar sig i sin egen fabuleringskonst som skärpedjupet framträder. Resultatet är inte alls perfekt. Men det gör inget! Däremot reserverar jag mig ibland för Hoopers tilltro till skolelevernas “korrektare och smärtsammare approximering av sanningen” – eller snarare, barns förmåga att säga sanningen i charmfulla omskrivningar och att det automatiskt blir litteratur. Det riskerar bli för lekande lätt av det.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 01/2003