Claes Hemberg _ Some, None, Few, Any & All

Ambrosia förlag

Varje år dyker det glädjande nog upp nya småförlag med ambitionen riktad mot smalare litteratur. Ett av de senaste är Ambrosia, som drivs av författaren Einar Askestad. Om jag säger att förlagets första bok, signerad Claes Hemberg, handlar om Some, None, Few, Any och All säger jag egentligen för mycket. Den är en text – en “romantext” som omslaget lite anspråksfullt föreslår – som består av en ansenlig mängd ord presenterade i ett något för svårläst typsnitt. Det ligger närmare sanningen.

Här finns ett antal varelser, men de synes inte så viktiga. Boken består av korta och långa fragment rubricerade (Some), (None), (Few), (Any) och (All), som företräder fem olika röster. Fast egentligen verkar det vara fem olika berättelser som styckats upp i delar och lite slumpmässigt blandats med varandra. Tillsammans påminner fragmenten om teaterrepliker gripna ur sina sammanhang; tankeutvikningar (rör man sig i ett huvud? I en bok i boken?) eller aforismer – en typ av naivkloka påståenden om tiden, rummet, godheten osv. Det är lite så att alla och ingen kommer till tals. En perspektivisk anarki råder. Samtidigt är det rätt så mycket uppochnervända världen.

Till en början associerar jag till Torbjörn Elenskys debutroman På stället och Paul Soares Det finns inga hajar i Tisaren, båda ett slags antiberättande berättelser – melankoliska, komiska och uppbyggliga. Men snabbt tappar jag tråden. Jag får istället en märklig fantasi att jag befinner mig i en filosofisk prylbod, fylld med diverse tankekitsch. De totaliserande systemen har slagits sönder och kvar finns spillrorna av något som en gång var en meningsfull berättelse. Spillror och intet mer. Jag tror att Hembergs problem är att det krävs ett absolut språkligt gehör även – eller i synnerhet – när man ska trotsa narrativa konventioner. Det finns en del fraser i de här fragmenten som jag bara vägrar betrakta som poetiska, eller romaneska för den delen.

Baksidestexten föreslår även att boken kan fungera som film- eller teatermanus. Det är möjligt att ett visuellt sammanhang skulle lyfta texten, fast mest undrar jag om det inte är ett annat sätt att säga att “romantexten” ännu inte funnit sin form.

Viktoria Jäderling
BLM nr 3, maj 2002