Daniel Sjölin _ Oron bror

Norstedts

”Kort, hemmavid, underskruvat och inverterad desperation.” Så definierar Sigrid Combüchen den svenska ungprosan i en recension i BLM. Man skulle kunna lägga till begreppet naivistisk realism som en variant av den magiska realismen och vars grodperspektiv främst är barnets. Som när en av höstens första debutanter, Daniel Sjölin, i sin roman Oron bror, beskriver hur det är att vara <2 år och se storebror gå upp i rök bakom hörnet i trapphuset och sedan försvinna upp i hissen.

Det som slår mig när jag läser Sjölin är hur oerhört slipad och koncentrerad denna prosagenre har blivit under de senaste tio åren. Ibland har det mynnat ut i en skrivkonst som utnyttjar barndomen som en plats för poetisk magi, andra gånger tycker jag mig ha sett rent fetischistiska tendenser där tingen och symbolerna i barndomslandet döljer ett hemligt begär. Det tycks mig som att det inte längre handlar lika mycket om att via barnet psykologisera den vuxnes belägenhet, snarare om att mystiskt och ohämmat utforska ett slags språkligt urtillstånd.

Daniel Sjölins blick borrar sig igenom det magiska barndomslandet – denna gång via de stockholmska utmarkerna Bålsta och Sundbyberg – för att komma ut på andra sidan fullständigt medveten, som det verkar, om komplikationen i att det har gjorts förut. Sjölin svarar genom att bli yvigare, mer fragmentariserad, mer metafiktivt nyanserad, mer groda och barn än vanligt. Somligt känner man igen, som när storebror kommer farandes på en racer med limpa och vimpel, när mammas torsk smakar äckligt eller som när man har grävt en snögrotta och fastnar i det trånga mörkret. Man känner igen spänningen mellan surrealistiska loopar (exempelvis berättaren förvandlas till en katt som snackar slang) och punktnedslag i svensk vardag.

Barndomsperspektivet i Oron bror varvas med lillebrors och storebrors vuxna resa tillbaka till barndomens radhusvillor och den radioaktiva, stinkande ”äcklo-ån” Ravalan. Det rör sig om frågor som hur minnet konstruerar berättelser, och vice versa, hur berättelser konstruerar minnen. Daniel Sjölin beskriver ett mikrouniversum där man ännu inte gör någon väsentlig skillnad mellan djur, människa och materia. Träffsäkert skildrar han den period i livet när man försöker lokalisera ”ungefär var i munnen som det borde sitta en skillnad mellan att äta och att tala”. Ibland får skillnaden läsaren att agera översättare mellan arten barn och arten vuxen. Vad ser ut som en stor grön hand? Svar: rabarber.

Man tänker på klassikern Åke och hans värld, fast den smula anarkistiska yvigheten i Oron bror gör den egentligen mer besläktad med den samtida poesin och en sentida barndomsklassiker som Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud. Jag imponeras av Sjölins dagermanska blick för svettig och påträngande ångest hos de vuxna männen. Men som helhet går det inte att komma ifrån att materialet på 137 sidor det poetiska modet till trots är en smula tunt och det är svårt att bortse från de litterära förebilderna. Tyvärr. Eftersom Daniel Sjölin har ett språkligt driv som verkar lovande.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 08/2002