Gunnar Lundkvist _ Klas Katt på drift

Galago

När jag under några mörka år bodde i studentkorridor i början av 1990-talet, hängde det en seriestrip på toaletten signerad Gunnar Lundkvist. Den handlade om hur Olle Ångest – hunden som styrs av diverse fobier – gråter glädjetårar när han hittar sina försvunna nervtabletter av märket Sobril. Just den stripen har blivit väldigt känd, vilket inte är så konstigt när man tänker på hur pedagogisk den är sitt galghumoristiska empatibudskap.

Gunnar Lundkvist dök upp någon gång under åttiotalet med naivistiskt enkla och melankoliska seriestripar om Olle Ångest och Klas Katt. Dessförinnan hade han givit ut två diktsamlingar och på senare år har han mest varit aktuell som barnboksillustratör i samarbete med Anna Höglund (Igelkotten och Mullvaden-böckerna).

Olle Ångests och Klas Katts samlade ångest, utgiven av Galago Förlag, är en mastig historia som ej bör läsas i ett svep, ty även den mest empatiska psykoterapeut hade dött av tristess av Olle Ångests självynk. Överallt i stad, land och i hem råder ett slags utarmat mörker, vare sig man ”går på en promenad”, ”sätter på en kopp kaffe” eller tar sig en titt i TV-bilagan inför lördagkvällen. Det är tristesslotter och flottig Lasse Kronér-ångest som är så uppbyggd av identifikatoriska mekanismer och igenkännande att det ibland blir mysigt: ”Här kan jag gå ifred och invänta min egen kära död”, tänker Klas Katt.

Bäst är Gunnar Lundkvists serier när de låter detaljer och bifigurer bilda relief åt Klas och Olles stundtals solipsistiska världsbilder, exempelvis skylten Grisfett AB som vid väl valda ögonblick lyser hotfullt i bakgrunden, samtidigt som alla grisar går runt i staden och ler med tomt uppspärrade blickar. Grisarna är förföljda på riktigt det fattar man, men vad är det för fel på Olle Ångest och Klas Katt?

Det är den förhärskande vanligheten förstås, en mördande tråkig och självupptagen vanlighet där det kommer främmande hantverkare och knackar på precis när man ska sova och påstår att de måste dra kabel genom lägenheten. Klas Katt och Olle Ångest är liksom deras norske kusin Elling två töntar som man bör le ömt åt om man inte är en ond människa.

Gunnar Lundkvists estetik andas inte så lite femtiotal medan ångesten är alienerat åttiotalsmässig. Det är en ganska oslagbar kombination om man vill skapa stämning av  folkhemsdystopi. Men det är samtidigt en publikfriande kombination – en alltför enkel lösning.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 07/2002