Harry Mulisch _ Siegfried. En svart idyll

Översättning Joakim Sundström
Wahlström & Widstrand

Siegfried. En svart idyll påminner inledningsvis om en dussinroman. En hyllad nederländsk författare i sjuttioårsåldern vid namn Rudolf Herter anländer till Wien för att presentera sitt magnum opus, en kärleksroman på tusen sidor. Med sig har han sin trettio år yngre älskarinna och högra hand. Den småputtriga dialogen avspeglar omedelbart den klichéartade relationen: Herter, den auktoritative och fantasifulle begåvningen som med andlig överlägsenhet rör sig i tillvarons centrum. Maria, den devota adepten och älskarinnan som sköter markservicen och milt men bestämt ser till att geniet inte villar bort sig i sin egen genialitet.

Språket förmedlar klockrent Herters självbild av upplyst snille. Det är snudd på klämkäckt. Men så händer något. Efter tio sidor är jag helt uppslukad av den mörka gåta och lika mörka konstnärliga idé som den holländske författaren Harry Mulisch med elegant hand nystar fram för läsaren via sin protagonist Herter. Så här:

Under en TV-intervju får den ganska skröplige Herter en romanidé med vilken han tror sig kunna avslöja Hitlers sanna ansikte. Istället för att närma sig Hitler genom den sociala verkligheten – vilket redan gjorts med otillfredställande resultat i hyllmeter litteratur – är det endast den konstnärliga fantasin som kan lysa vägen in i det outgrundliga mörkret. Men hur ska fantasin kunna överträffa verkligheten i fallet Hitler? lyder Herters oundvikliga knäckfråga.

Herter blir besatt av tanken att finna ut den osannolika och extrema situation som kan spegla Hitlers inre och bli det slutgiltiga ordet om nittonhundratalets mest gåtfulla monster, ett slags “Endlösung der Hitlerfrage”. Han blir snart bönhörd, men av verkligheten snarare än fantasin. Ullrich och Julia Falk, ett fattigt, gammalt par dyker upp under en föreläsning och säger att de har uppgifter som kan hjälpa Herter, men som inte får användas förrän efter deras död. Makarna visar sig ha varit tjänstefolk under andra världskriget i den svartaste av idyller: Hitlers örnnäste, slottet Berghof i Alperna. Sedan dess har de burit på en sensationell hemlighet som de för första gången avslöjar.

Följderna i denna ondskans allegori blir självfallet ödesdigra. Herter förbinder sig med en mörk hemlighet som gör honom till slutpunkten i en lång kedja av händelser som startar med Nietzsches vansinnesutbrott 1889. Händelserna är iscensatta av någon, men vem? Jag kan bara avslöja att berättelsen som följer är något som liknar alla konspirationsteoretikers våta dröm.

Men man anar också konturerna av ett estetiskt program: Den sanna konsten måste genomlevas. Om man redan från början vet resultatet av den estetiska ansträngningen vad är då meningen med den? Mulisch har med romanen Siegfried gett sig på att skildra självaste Intet. Eller snarare är det fantasiförfattaren Herter som agerar ställföreträdande dödsföraktande konstnär. Det finns en buffert någonstans mellan Mulisch och Intet som gör att hans roman aldrig blir något verkligt gripande risktagande. Men en himla bra idéthriller blev det.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 05/2002