Hedvig Ekerwald _ Varje mor är en dotter

Symposion

Uppsalasociologen Hedvig Ekerwald har intervjuat trettio kvinnor som varit unga i olika skeden under 1900-talet. Dessutom är kvinnorna släkt med varandra: de är döttrar och mödrar i tre generationsled varav den äldsta föddes 1906 och den yngsta 1973. Genom kvinnornas upplevelser av ungdomstiden vill Ekerwald skriva en alternativ berättelse om 1900-talet vars historia annars dominerats av “dem som har makten. Företagsledare, politiker, vetenskapsmän och journalister”. Sålunda kan boken placeras in i en stark kvinnoforskningstradition, som handlar om att skriva in kvinnors erfarenheter i historien. Men Ekerwald är polemisk även i andra aspekter: i bokens innerflik står det att studien är tänkt som en återgång till “kroppen och det materiella” som samhällsvetenskaperna vänt ryggen genom “den litterära vändningen”, där verkligheten förvandlats till text och historien en diskurs. Istället för den “lösryckta” postmoderna individualisten vill hon betona kontinuiteten och de sociala banden mellan människor; hur mormoderns normvärld traderats till dotterns och vidare dotterdotterns.

Men sparkar inte Ekerwald in vidöppna dörrar med sin motvilja mot “den postmoderna människan” – ett ahistoriskt subjekt som byter identitetskostym till morgonkaffet? Och med vilken bevisföring argumenterar Ekerwald mot den stackars lösryckta individen?

Med kvinnoliv. Därmed släpar Ekerwald återigen fram den historiska klichén där kvinnor kännetecknas av just deras icke-autonoma existens och sociala förankring, fjättrade vid familjen, kroppen och historien. Mannen är inte bara norm, mannen är (post)modern och som man frågar får man svar.

Ekerwalds analys ligger närmast en traditionellt kvalitativ metod: genom hermeneutisk tolkning av djupintervjuer som berör människors vardagsliv ska forskaren dra slutsatser om den sociala verkligheten. Kvinnorna blir frågade om alltifrån förhållandet till partipolitik och stat, vänskap mellan flickor och pojkar, upplevelser av första menstruationen, till läsvanor och intressen. Bland annat visar Ekerwald att den “heterosexuella matrisen” (Judith Butler) även innebär en “könsapartheid” som sexualiserar förhållandet mellan män och kvinnor och sätter käppar i hjulet för vänskap över könsgränserna. Boken är samtidigt tänkt som en hyllning till kvinnosolidaritet inom familjen, som enligt Ekerwald skulle vara en buffert för uppslitande generationskonflikter inom kvinnorörelsen.

Men får vi egentligen reda på så mycket nytt om unga kvinnors 1900-tal utöver dessa trettio kvinnors alldeles specifika levnadsberättelser? Poststrukturalism eller inte – glappet mellan konstruktionen av “nu” och konstruktionen av “då” blir aldrig problematiserad och någonstans här blir den sociala förankringskedjan otydlig. En tredjedel av kvinnorna reflekterar över sin ungdom på 1990-talet, vilket jämställs med de upplevelser som deras mödrar och mormödrar minns ägde rum för trettio-femtio år sedan.

Det finns en prövande självreflektion hos Ekerwald som känns inopportun, ogarderad och sympatisk. Det är absolut viktigt att bana väg för unga kvinnor i en samhällsdisciplin där man mest intresserat sig för unga mäns subkulturella skateboardåkning, Stålmannenläsning och gängbildningar. Det är skönt, viktigt och bra att akademisk forskning kan få vara kött och blod istället för abstraherad verklighet – men det är uppenbart att det ställer stora krav på forskaren för att det inte ska gränsa till rena självklarheter.

Viktoria Jäderling
BLM nr 6, november 2002